Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 2

ler bättre method. Hvad ville han då i denna sak? Icke, att menniskorna skoia supa; men icke heller, att de skola låta bli att supa. Fan önskar de. således förmodligen bioit att vara omåttligan! Det är möjligt. Men stackare den, som ville taga honom fast på detta: Hr R. skulle säkert då genast framträda med en skildring om nyttan af en viss god Omåttlighetn: han skulle historiskt visa allt det gagneliga, som folk i Aydda tider gjort under rus. Troligen komme konungarae Salomo i Judaiandet och Fjolner hos oss att härför citeras. — Huru uppträdde Hr RB. i Folkundervisningsfrågan? Han skref och utgaf häröfver en afbandling, deruti han, efter att hafva ådagalagt nytian och nödvändighsten af att allmogen under visas, dock frams iller skadan och olyckorna af ati allmogen bekormmer undervisning. Ännu en gång sagdt, kan det vara ganska väl, att på detia sätt se såväl det goda, som det onda i hvarje sak: men så fort frågan består utiatt a göra hviket parti man omsider i verk och handlin; skall besluta sig till att taga och utföra, så ir en dylik method alldeles obja!pig. Main kan icke på samma gång stifta Folkuadervisnin ;sskolor och låta bli alt stifta dem. Man kan icke på en gång söra Nykterhetsföreningar och låta bli att göra dem. Man kan icke på en gång tiliåta protestantisk lärofrihet i refiigionen, och med detisam ne icke tillåta den. Huruvida icke Hr RB. i afseende på försvaret af Ståndsprincipen blir mera ståndaktig vid hvad han i åtskilligt af sitt Minnestal yttrar, lemna vi imedlertid derhän. De liberala fraser han med mycken salvelse här och der i sina uppsattser ultströlt, de enfaldise till tröst och glädje, torde väl samtligen röna indragning, när stunden kommer alt inligga sitt Votum eo: Representationsförslaget. Då bjelper det icke längre, att 4: docera för friheten, och 2:o emot friheten: man måste antingen handia för henne eller emot henne. Allt hvad vi här ofvan yttrat om Hr R:s författareskap i allmänbet, slår äfven på det fullständigaste in på hans försök, att i sitt minneste! deducera, att intet Europeiskt land mera ihållande än Sverges förvarat de gamla folkfördelningarna, som kallas stånd, och att de öfverallt mera sammanflutit än hos oss Man kunde redan till en början bärpå svara, att detta påstående innefattar ett kolossalt misstag, hvad skillnaden mellan landtoch stadsmanncanäringar beträffar; ty tvertom äro dessa visst ingenstädes så sammanblandade, som i de flesta af våra småstäder, hvilkas borgerskap till en stor del lefver lika mycket af att odla sina lotter i stadsjorden, som af handtverket. Hvartill reducerar sig då Hr Reuterdahls påstående, annat än till en blott och bar fras, som användes derföre, att den skall låta något, ungefir som de. äfven ljuder, när vår man slår utanpå en ton iunna? Ar det icke snart sagdt litet förödmjukande eller en sorts skam för en professor, att framkomma med sådana der falska premisser, för att sedan derpå bygga den bevisning han vill hafva? Och när man en gång kommit lösligheten i en sådan argumentation på spåren, huru kan en sådan förfaltare sedan begära någol förtroende såsom auktoritet? Men vi vilje låta Hr professorn döma sig sjell. Först ber ban sina åhörare gå in i en landtkyrka och gifva akt på menighetens ansigten, — likasom om äfven dessa skulle inuefatta en se:skild ståndstyp — och drägt och seder, afhöra en socknestämma, ce bonden på måndagsmorgonen och de öfriga dagarne i veckan huru han arbetar eler anordnar arbete etc; och sedan säga, om Sverge ännu har ett eget bondestånd, — — — Hved innefattar allt dett2, annat än rent ordkram, som sammenfaller till intet vid minsta gr:nskning? Inzen har väl nekat, att ett bondestånd finnes i Sverge; men det är ett stort misstag af förf. att påstå, det icke dylikt träffas äfven i andra länder på alla ställen, der egendoraarne äro så fördelade, att jordegaren sjelf går i arbete, och ett än större, att påstå, att några egenheter i bondens hemseder och drägt utgöra någon skiljemur, som det ringaste stänger bondeståndet härstädes från andra stånd, än den arbetande klassen i allmänhet är skild ifrån dem, som icke behöfva sjelfve arbeta med händerna, vare sig här eller i andra länder. Och att äfven den sjelfegande och förmögnare bonden hittills varit afskild från de andra siånden, har egentligen kommit deraf, att desse ensett sig kunna, för rockens och bondenamnets si ull, behandla honom såsom någonting simplare och underordnadt, i jemförelse med de öfriga kles:erna. Att detta varit egentliga sjukan, är Jlött att se just deraf, att man alltid prisar böndernas vadmalsrockar och enteihet, och deremot aildelcs icke tycker om, i fall en bonde vill kläda sig såsom personer at de öfriga klasserna, eller låta gifva sin dotter en bildad uppfostran, om han ock har mera råd dertill, än presten eller en annan SEE EE RRD re LV SET SET EE FIS STRESS gonsolen in i hennes kamreare, förr n bon upp stam ARh And. I scr ooo Alan hån ee ÅA