Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 2

granne; utan stämplas han då genast såsom half. herre, d. v. s. såsom den der velst mkräkta pi det öfriga samhällets prerogativer. Vill man deremot göra sig reda för, huruvida bondesiåndet äl mera afstängdt här, än annorstädes, så bör mar räkna efter, om icke långt flere äfven egentlige bondesöner här öfvergå till de öfriga klasserna, än i andra länder. Resultatet blifver då, tvertemot Hr R:s förmenande, att snarare ett större sträfvande visar sig här, än på andra ställen, till amalgamation. Dessutom begår man ett stort fel då man till detta stånd räknar endast allmogen Ståndet bestämmes af yrket, icke af rocken; hvarje landtbrukare är således mer eller mindre bonde, och betraktar man saken så, så finnes väl intet stånd, hvilket företer en så stor blandning ur alla klasser, som bondeståndet. Den jorde;ande adelsmannen, som icke gått i rikets tjenst, är bonde, just i den meninz pro. Reuterdahl! vill förstå det: len afskedade mi!itiren, som odlar ett ärfdt eiler värfdt eller arrenderadt jordstycke, är bonde, ja, på visst sätt till och med dea ännu tjenstsörande boställsinnshafvaron i fredstid. Sjelfve kyrkoherden och komministern, som idka jordbruk, ära tll en viss grad identifisrade med bonden, ty de hafva alla så nära beröringspuakter med hvarandra som möjligt, både i det gemensamma jordbrukareintre:set och i kommunalbestyr. Hvad åter misstroendet mot herrarna beträffar, ivarom Hr R. äfven tatar, så beror detta helt och hållet på omständigheterna. Dea Svenska bosden har väl i allminhet blifvit på alla hål så lurad, att detta bevisar långt mera godtrogenhet, än misstroende; och om det sednare än på många ställen skulle existera, så kommer det hel: enkelt deraf, att herremän, d v. s embetsmin eller ezennyttige grannar, så ofta spekulerat på bondeas okunnighet, samt att man så länge vid riksdigarne öfve:röstat hans intresse, Men öiverallt, hvarest en herreman finnes, som verkligen förtjenar bondens förtroende, eger han de äfven. Vi skulle i detta afseende kunna citer hunpdradetals pocsessionater, äfvensom domare oct prester, åt hvilka bönderne i orter vore färdige att när som helst förtroe hela sin välfird. Al detta är för öfrigt ingenting eget för det Svensk: bondeståndet ; fallet är alltid, att den mindre upp lyste, sedan han några gånger bliivit bedragen, i al mänhet till en viss grad är misstrogen, utan urskillning, mot de mera bildade, af farhåga ai blifva narrad af dem; men att hans förtroend: tvertom är fränslöst för den, som en gång vunni det. Det är då deruti någonting öfverlåtande, elle hvad Fransmannen skull: kalla en abandon, lik. nande qvinnans kärlek. Hvad slsgs hinder kan väl således den välvis Hr professorn uppleta, ifrån bondeståndets sida mot en saramangjutning med de öfriga stånden Icke något annat än det, som kan ligga i dessa fortfarande ovilja, och derss begär alt allt framgen draga fördelar på bondens bekostnad. Det ha professorn troligen icke kommit att tönka på sen det lönar väl mödan; och sanningen af vår ående härutisnan ådagalägges bäst af den en lighet, hvarmed bondeståndet nu yrkar på re presentationsreformen. Försök, att medgifva denna och den betydligaste delen af den der skiljemurer är nedrifven. Jå Z (Forte. e a. 2.)