Aftonbladet – 15 juli 1844, sida 2

likväl tillräckligt kännbar, för attjbidraga till önskningarna om en reform, att den ofantliga Vvolymen af de sammanräknade fyra ståndsprotokollernas innehåll gör det fysiskt omöjligt, att följa dem annat än fragmentariskt i tidningarna, medan de ännu äga nyhetens intresse. Hvad. representationsfrågan serskildt angår, så utvisa de numera färdigtryckta protokol!erna åtskilliga anföranden, hvilka i hög grad förtjena att återkallas; i minnet. Och då ämnet nu åter fått ett praktiskt intresse, men ganska få bafva tillgång till de tryckta protokollerna, anse vi det vara ej mindre af vigt för sjelfva saken, att i Aftonbladet meddela åtskilliga de märkligare af dessa anföranden, hvaraf many, bland annat, skall finna, att det nya representationsförslaget, emot hvad många nu vilja föregifva, blifvit äfven i Borgareståndet. ganska kraftfullt förordadt. Vi införa i dag Hr borgmästaren Ekholms yttrande till protokollet af d. 22 Oktober 1840: He Ekholm: Då hvarken inom detta Högtärade Stånd eller vid de särskildta sammanträden, som på andra ställen blifvit hållne, någon röst höjt sig till försvar för den nu befintliga Fyrdelningen af National-representationen och dess bibehållande uti nuvarande skick, torde stridsfrågan vid åstadkomrmandet af en förbättring härutinnan egentligen komma att hvälfva sig derom, huruvida Nationen, fortfarande, skall representeras af Stånd eller allmän Val-rätt upplåtas åt folket: För min del kan jag icke till alla delar instämma i Höglofl, Constitutions-Utskottets åsigter härutinnan, ehuru jag, efter lång och mogen besinning, trott mig böra ingå på hufvudgrundsatsen om allmänna val. Huru man än betraktar saken, torde: man nemligea finna, att indelningen. uti Stånd och bestämmandet af politiska rättigheter, efter denna måttstock, ingalunda låter inför förnuftet försvara sig. Jag vill icke bestrida, att det ju kunde finnas en tid, då de närvarande fyra Stånden kunde sägas representera de vigtigaste interessen i landet; — då Adeln genom sin: fastighets-besittning föreställde :den sjelständigaste delen af jordbruksre-intresset, och tillika inneslöt de: mest inflytelserika Embetemännen i landet, hvilka hade någon öfvervägande bildning, — då Prceste-Ståndet kunde, uteslutande, anses representera den högsta vetenskapliga odlingen, och såsom en lämplig motståndskraft tjenade att paralysera det aristokratiska väldet; — då ändtligen Borgareoch Bonde-Stånden bidrogo, såsom bilänkar, att sammanhålla den stora kedjan af nationella interessen, hvilka den tiden hade någon vigt. Men i närvarande tid har den relativa betydenheten af. dessa Stånd på det märkbaraste förändrat sig, och de äro, hvar för sig; något helt annat och representera helt andra interessen, än fordom. Ridderskapet och Adeln eger hvarken det stora inflytande, eller har de materiella och moraliska krafter till sin disposition, som t. ex. på 4600-talet. Detta Stånd består visserligen, till en del, af besutne Jordbrukare, men de: fleste utgöras likväl af Embetsmän, i synnerbet Militärer, äfvensom, till någon del, af Vetenskapsoch Näringsidkare, och wan kan i sanning säga, att det finnes knappt någon klass af medborgare, hvilken icke möjligen derstädes kan ega en representant, ehuru dessa troligen icke alltid äro de önskvärdaste. Dess betydelse af Stånd har således i sjelfva verket upphört, och det är följaktligen nog olikartadt, för att kunna sägas utgöra ett egentligt Stånd. eller sammansmälta i någon annan föreningspunkt, än börds-prerozativet. Preste-Ståndet utgör numera endast en kongregstion af embetsmän, och man kan väl icke neka, att ju af alla embetsmanna-korporationer ingen borde hafva mindre tillträde till de praktiskt ver!dsliga,bestyren inom samhället, eller invecklas uti de materiella interessenas utredande: och ordnande. De andlige Fäderne skulle onekligen bättre kläda bänkarne i en Synod eller ett Prestmöte, än en särskild representant-kammare. Ju mera detta Stånds åsigter och invsigter rigtas åt det praktiska lifvets bestyr, desto mera påstår jag, att det aflägsnar sig ifrån dess rätta vädjobana. Också har erfarenheten nogsamt besannat, att de prestmän, hvilka föråträdesvis utmärkt sig, och det ofta på ett lysande sätt, såsom Riksdagsmän, icke alltid varit i samma mån nyttiga för deras församlingar eller kyrkan, utan att dessas högre interessen mången gång måst tillbakasättas. Jag tror det också vara obestridligt, att många andra embetsklasser, såsom t. ex. Domare, eller Landtstatens tjenstemän, skulle, medelst deras bättre sakkännedom och handläggningsvana för en representation, vara vida nödvändigare att rådföra sig med. Likväl bekänner