Aftonbladet – 12 juli 1844, sida 2

Så vidt vi känna Nordens äldsta konungar,, — så begynner Hr professorn denna afdelning —, mtyckes, åtminstone i en viss mon, det österländska konungadömets skimrer hafva omgifvit deras bjessor. Men längre ned i tiden, vär historien blifver klarare, är detta försvunnet, och de äro konungar af europeisk, af germanisk art. Också denna är dock omvexlande, och omvexlande har således äfven konungadömet i Sverige varit. Låta vi våra blickar följa de svenska konungarne från de första Folkungarne ned genom unionens och den återvunna sjelfständighetens tider ända till våra, så skola vi finna, buru hufvudtanken visserligen lefver, men dock i sin fortbildning erhåller olikheter, -hvilka väl till någon del förklaras af personernas olikheter, men till största delen hafva sin grund i förändrade tidsförhållanden. . Hvad det: sveuska konungadömet på vår tid är, och huru det af den sist bortgångne konungen blifvit betraktadt, det kunna vi icke tillräckligt inse förr, än vi kastat enblick på det svenska folket och eftersinnat hyad det för närvarande är. Vår kunskap om folket skall leda oss till någon kunskap om konungen. Redan detta stycke, om man tager det i och för sig sjelf, är så förvånande lösligt i sin sammansättning, alt man ej begriper huru en professor, eller öfverhufvud annat än en man med det mest svaga hufvud, kan komma fram dermed: Om man nemligen äfven antoger; att det österländska konungadömets skimmer omgifvit nordens äldsta konungars hjessor, så är detta alldeles icke något eget för Nordens konungar, utan har väl varit fallet med alla, eller de flesta af jordens konuhgar. Snarare kan men väl säga, att Nordens konungar haft mindre Osterländskt skimmer omkring sig, åtminstone om vi gå så långt fram der någon bistoria börjar, än de sydligare ländernas, ty ifrån uråldriga tider har det väl varit en väldig skillnad emellan lefnadssitt och sysselsättningar i norden och i österländerna, föranledd både af olizhet i religion, klimat och seder. Emedlertid är det nu tydiigt, att hr Reuterdahl här velat börja med att fastställa nyssnimnde sak såsom något specielt för nordens konungar, hvarfrån man sedan i iogisk ordning kunde rraga en viss slutföljd; men när premissen är falsk eller åtminstone haltande, huru går det då med slutiöiljden? Gå vi nu vidare, så skole vi finna att heia den följande frasen betyder jemt ingenting. Låta vin, säger hr R., ,våra bliekar följa de Svenska konungarna från de första forskninZarna ned genom unionens och den återvunna sjelfständighetens tider ända till våra, så skola vi finna att hufvudtanken visserligen lefver, men ,dock i sin fortbildning erhåller olikheter, hvilka väl till någon del förklaras af personernas olikheter, men till största delen hafva sin grund i förändrade tidsförhållanden;: Hvilken bufvudtankas br professorn här menar, lär behöfvas mer skarp-. sinnighet än som kommit på vår lott, för att fatta. Ar det den, att Nordens äldsta konungar varit omgifne af ett österländskt skimmer?, Eller den, att de sedan varit konungar af Germanisk art? eller att ifven detta varit omvexlande och erhållit olikheter, hvilka förklaras af förändrade tidsförhållanden ,? För vår del tro vi, att om. man lägger ,allt dettav tillsammans, så blifver fäcit antingen lika med noll eller ett komplett nonsens; eller med andra ord, att allt hvad hr professorn sagt för att antyda det Nordens konungar haft en annan karakter än andra konuns gar, är att det Nordiska konungadömet dels förändrats med tiden, dels omvexlat i mån af person!iga olikheter. Hela stycket reducerar sig således til! ett blott och bart verbiage, hvaraf läsaren skall hafva svårt att hemta någon mening, än mindre uppbyggelse: Låtom oss nu gå vidare och se huru det förhåller. sig med den undersökning hr professorn anställer af de Svenska Ståndeos förmenta egendomliga prägel, och hvaraf ban vill. hemta grunden till förklaring af det Svenska konungadömets sednaste förhållanden. Intet Europeiskt land,, säger Professorn, har mera ihållande än Sverge bibehållit de gamla folkfördelningarna, som kallas Stånd. Oftverallt hafva de mera sammanflutit, än hos oss. Märk nu noga, läsare, att detta är hufvudsatsen, som skall bevisas. För detta ändamål tager Professorn först det Svenska Bondeståndet i betraktande; men innan han kommer så långt, framställer han dock sjelf ett å andra sidan, nemligen att de Svenska Stånden väl kanske äro af de sednare tiderna bragta något närmare hvarannanr, men att åtskilnaden dock ännu icke kan på långt pnär sägas vara ulplånad,. Här finner man redan, att Hr Professorn tyckes hafva fått ondt samvete öfver att hafva gått för långt i den föregående punkten, och att velat mildra den. Man kunde således gerna stanna här: ty hvem i Her-?