Aftonbladet – 12 juli 1844, sida 2

ägga. Fyra år tråkade Rask som fogdeskrifvare lerunder blef han så uttorkande led, som han sjelf sade, vid befallningsmans gnärr -och jemna pinkarus, fruns släpande kängremmar, nedhasade strumpor, öppna rygg och ömma ögonkast, äfvensom vid barnens kyrkengelsfysionomier, hvita luggar, skrikande halsar, drypande näsoroch vid de 365 öhlostsoparne för hvarje år, — att han, då 4788 års krig mellan Sverige och Ryssland började lekas, ansåg detta vara vårt kära fädernesland af vår Herre tillskickadt, enkannerligen för att göra ett efterlängtadt slut på Hans (Rasks) elände bos kronofogden. Således antög ban krigstjenst och uppförde sig manligen. I affärerne vid Savitaipal och Kernakoski under Gustaf Mauritz Armfeldt, utmärkte han sig så, att han, för distinetion i tjensten, befordrades till favjunkare, hvilken grad han äfven innehade, då han, kort efter krigets slut, tog afsked i anledning af en blessyr i venstra benet, som för framtiden gjorde honom oduglig till krigstjenst. Kort derpå erböll han genom sin fordna chefs förord den länsmanstjenst, hvilken han, vid den tidpunkt då läsaren gör hans bekantskap, ännu innehar. : Sedan han kommit sig något så nära i ordning med bo och bohag, ankrade hans hjerta hos en liten, rund hushållsmamsell hos öfverste T , mamsell Brita Cajsa Behrstn, och sedan han förvissat sig derom att hon aldrig varit inne-jungfrun — för hvilken klass af jungfrur Rask ända sedan sitt vistande hos Wörberg, haft en algjord vedervilja — friade han formligt och hemförde sin lilla gurka till den anspråkslösa bostad, som han med henne sedan 30 år delat. Sedan under tidens lopp de båda makarne kommat till den nedslående öfvertygelsen, att det Raskska namnet genom dem icke skulle komma att upplefva i ny, förbättrad och tillökt upplaga; adopterade de fruns brordoiter, lilla Stina Sopbia Bahrsten, nu 40 år gammal (Forts. följer.)