Aftonbladet – 12 juli 1844, sida 2

jalousie, önskan att afligsna en farlig rival, begäret att ensam ega Erika. Längre reflekterade icke Rask, emedan han kände en oemotståndlig lust att för rådman och den svekfulla. flickan tillkännagifva sin närvaro. Således satte han munnen till dörrspringan och ropade: med grämelse finner jag att djefvulen fått rådman i sina klor, och att han bedritver mörksens gerningar med pinne-jungfrun; men på min tystlåtenhet i denna sak och min vänsksp för framtiden kan ni säkert räknan, och med ett gapskratt, framkalladt af föreställningen om rådmans aflånga ansigte, då han blef matad med sina egna godbitar, störtade han ut ur rummet. Trenne dagar efter denna afgörande vändpunkt i Rasks lefnad, såg man en skjutskärra på efter middagen tåga ut genom tullporten. En ung mar med ett friskt, jovialiskt: utseende, insvept i er grå vadmalskappa och en vaxduksmössa på huf. .vudet, satt till höger i kärran; — denna var in gen annan än — som läsaren lätt kan gissa — Rask, som: nu på vinst och förlust med 6 R:di b:ko på fickan lemnade sin födelseort, för att an: norstädes söka sinlycka. Han ställde sin kos: till W och uppehöll sig der någon tid mer renskrifning, ty vid handel ville han icke vidar engagera sig, ehuru sådant, med de hedrande be tyg rådman Wörberg gifvit honom, hade: vari latt. Men renskrifning är, som ingen bättre är renskrifvare känna, en mägta mager födkrok, oct ehuru Rask lefde ytterst indraget och sparsarat ville den knappa dagspenningen icke förslå, äfver till de ounadgängligaste behofvens bestridande. Så ledes skattade ban sig lycklig, då en skrifvareplat hos en kronofogde uppe i landet erbjöds honom Det skulle måhända trötta läsaren att så Nog som härtills följa Raäsks öden. Vi vilje derför inom få rader sammanlränga, hvad vi om han: tidigare lefnadsförhållanden kunna hafva att till