Aftonbladet – 10 juli 1844, sida 2

diplom iaten; eller hans utgifvare, Marc Fournier, så berskaffade motiver till last. Boken är öfverhufvvid väl öfversatt och lättläst. Skildringarne öfver: kejsar Nicolaus, hans hus, resor och inre kara kter, innefatta ett antal underhållande reflexioner,, som, i synnerhet hvad hans sednaste förhållanden till Preussen och England vidkommer, väcka stor uppmärksamhet. Vi meddela bär nedan ett utdrag, som kan gifva ett prof på stilen och tonen i arbetet: Den revolt, som började Nicolai regering, bildade sig ur en besynnerlig blandning af mot hvarandra stri-diga elementer. Man kunde säga, att hela den ryska feodaliteten här hade representanter under vapen, och: att hvarje deltagare i sammansvärjningen bar färger, tillhörande den krets af ider, han fått i uppdrag att försvara. Der stod det gamla Moskovitpartiet med dess fördomar, dess envishet, dess aldrig upphörande hat; här den unga liberalismen, kommen från Seinens stränder, vid hvilka den fått dväljas ett ögonblick; till slut fanns äfven här ett moderat parti, bestående af kalla, sluga beräknare, som ville underhand!a, mensom på den farliga banan qvarhöllos af partiets exalterade, dess unga sjudande fanatici och uppriktiga enthusiaster, dessa martyrer, egnade åt döden. Somliga ville hafva Constantin till kejsare och räknade på denna Hercules, såsom den der skulle stötta under de gamla Moskovitiska ideerna; andra hyste rent af motsatta planer. De hade uppgjort sig en plan för en konfederation, grundad på en suverän aristokrati, efter mönstret af Genua och Venedig, men med den franska liberalismens mest moderna ider till skylt. Andra ville ingenting miudre än utrota hela Huset Romanow och ansågo den regerande familjen mindre ad-lig, än mången annan gammal moskovitisk ätt. Ty man bör ihågkommea, att en stor del af Rysslands gamla mäktiga adel icke erkänner det regerande husets rättigheter till tronen, emedan detta hus, som man vet, härleder sig från Tyskland och Holstein-Gottorp. De uppräknpa flera inhemska namn, hvilka de anse vida mera värdiga att efterträda Ruriks urgamla stam. — Ofverste Muravieff, en annan konspiratör, hade för afsigt upprättandet af en Slavonrsk republik; men soldaterna af hens regimente begrepo honom icke; de ville nog hafva en republik, dock icke utan kejsare. De fordrade med all gewalt en kejsare; vid denna stod deras förstånd stilla. Till slut önskade en stor del af de sammansvurne den gamla ryska konstitutionen, hvilken Peter I afskaffat, docx med vilkor af dess lämpande efter rikets behof i nyare tider. Peter den Store kriogskar onekligen i vissa fall adelns rättigheter till förmån för den kejserliga autokratien; och en i Paris nyligen utgifven brochyr a! furst Dolgorucki, ådagalägger klarligen det dofva missnöje deröfyer, som ännu råder hos deå moskovitiska aristokratien, samt reklamerar, ehuru i försigtiga ordalag, de konstitutionela rättigheter, som äro grundade på kejsardömets gamla statuter. Vianmärka i förbigående detta factum, emedan man deraf möjligen kan ledas till ett omdöme rörande de partier, som söndra Ryssland. De konstitutionella räkna icke allenast adliga i sina leder, utan äfven militärer, köpmän och konstnärer. Detta parti är kanbända det, som har mesta framtid bland alla, och som närmast hotar tronens supremali. Till denna heterogena blandning, denna orediga massa, denna mosaik af missnöjda, konstitutionela lycksökare, drömmare och brinnande entusiaster kommo, likt blinda verktyg, hela regimentersoldater, berusade på befallning, råa massor, öfverretade af starka drycker, hvilka lupo igenom Petersburgs gator öch skreko om hvartannat: Lefve Constantin! Lifve konstitutidnen! Något som med skäl förtjenar anmärkas, är det, att dessa af bränvin ångande pretorianer inbillade sig, att konstitutionen var detsamma som Constantins gemål. Oyckligtvis förlorade de sammansvurne tid genom denna prolog till sin dram. Dagen hade redan framskridit till kl. 3 c.:m. Råd och befallningar korsade Hvärandra i alla riktningar. Man gjorde ingenting annat än perorerade. Soldaterne. drucko och roade sig med att skryta öfver de bedrifter de skulle utföra. Allt bestod i -ord; handling syntes icke till. Den sammanrafsade hopen hade kunnat vara en här; men, för att blifva detta, saknade hon en anförare. Imedlertid voro ögonblicken räknade. När den för Romanowernas existens afgörånde tidpubkten var förfläten, var tillfället förloradt. Segren berodde på en handvändning, en nålsudd. Kejsar Nicolaus, Storfursten Michael, Kejsarinnanmodern, Kejsarinnan Alexandra, storfurstarnes barn och några trogna generaler voro tillsammans i kejserliga palatset. Upploppet skockade sig och höjde sin stämma i trakten kring amiralitetet. Ryktet framställde redan faran dubbelt större än hon var. Det är svårt att återgifva den tafta af förvåning och bedröfvelse2, som kejserliga familjen erbjöd i detta vigtiga ögonblick. Alexandra Feodorowna störtade till sin gemåls fötter och bad honom under tårar atticke öfvergifva de sina, samt icke utsätta sig för de upproriskes raseri. Men generalen grefve Siephan Grabowski, då minister och högt aktad af Kejsaren, utropade, att tiden vore inne för Czaren atwt visa sig för trupperna och folket, ty med en minuts dröjsmål vore kronan förlorad. Kejsaren tvekar. Grefven fördubblar sina böner och vinner slutligen seger öfver Czarionans tårar, sarct öfver hela den församlade familjen, hvilken omgaf Kejsaren och fattade hans bänrast sd Big ST I är SR SAR sf NR LA a RR ARN BA ba RA RA An a