Aftonbladet – 8 juli 1844, sida 2

tet-annat att torka dem med, och bar endast på sig en kort, utsliten kjol. — Vi skyndade ner till stugan, hon före, jag efteråt med krukan. Det var en sorglig syn. Den gamle låg för döden: jag märkte snart att han var illa vårdad i sina sista stunder; han bade få och dåliga sängkläder — lågt under hufvudet — täcket för kort — det räckte blott till midten af det halfnakna bröstet, som häfde sig under dödskampen. Han ville resa på sig, när jag inträdde, men han förmådde det icke; han kunde endast utsträcka sina skrynkliga händer emot mig — de föllo tungt ner på sängen. Kära far! sade jag, bur är det med Er? jag kommer nu för att hemta ut er till min svågers egendom; der väntar man er. Tack! tack! gode herre! Gud har beredt en bättre plats åt mig. Han vill att jag skall dö i min faders hydda; der jag såg ljuset, skall det ock utsläckas för mig. Nu är det sörjt för oss alla på en när — Gud välsigne er för er sista gåfva! dermed bar både den gamla och den unga vederqvickt sig, och en kista har jag fått åt den lilla gudsengeln der — en hosta afbröt honom; jag vände mig it andra sidan. Der låg det menlösa barnet, som så nyss hade lekt med blommorna — der låg det nu tyst och stilla med en blomma i hvar sin hand, en krans kring de blåbleka tinningarne och en nyss uisprucken ros emellan de vissnade läpparne. Tidigt förgången!, suckade jag, du lilla vänliga blomsterl, Du är försörjd, side en gammal qvinna — barnets mormoder — som satt vid dess bufvud och fästade ett par emå svarta bandrosor på mössan — ocb gråter aldrig efter bröd — se fortfor hon, vändande sig till mig, under det hon fattade i en af likets händer, och böjde fingrarne frem och tillbaka — se hur ledlös den lilla handen är! Hans vill hafva sin farfar med sig Systern satt vid den ondrå fa kistan, och höll mellan sina händårs hang sym fötter, som stucko fram under de koftg svep: ningen, liksom hon ville uppvärma ey bon AA ala Nn AN