Aftonbladet – 2 juli 1844, sida 3

af alla slag, kabrioletterna och ryttarne bilda ofta er yafbruten sträcka från staden till skogen, hvarifrån skrik, trumpeter och fioler ljuda oss till mötes. — Ju härmare man kommer, desto större blir oväsendet, men det härrör mera af säljare, köpare och kuskar, in af åskådarne. I Wien skriker folket, sjunger a glädje och jublar som barnet. De ailvarsarama Danskarne göra icke så, do öfverlemna det åt taskspelare ych musikanter. De vilja njuta och se; do rida på sunghästen, åka i jernvagn från Pekin till Canton, ippstiga i do höga svängungorna och betrakta. med heuadran den starke mannen, J2an Dupuis, Hercule: rån Frankrike, hvilken, klädd som iadian, presentera sig med sin lilla hustru och sin svenske pajazzo på ställningen utanför sitt trähus, och inbjuder publiken Bredvid honom trumpetar egaren af ett kabinett med rörliga vaxGgurer och ropar, än på tyska, än på danska, att verldens störste monarker med förvåning beskådat dessacverldens underverk. På andra sidan ser maa en jitteqvinna; derpå den kloka gumman, som vet allt och känner enhvar, vidare en exposilion af varor, som förfärdigas af slafvar i de franska bagnos; nidt emot stå ett par tyska jonglörer, hvilka skrikit sig hesa, och ett blondt, vackert barn i glittrande ägt och med faddrande lockar springa omkring med .enatallsiken. Men mera lockande, än hennes bedjan1e leende, är för de flesta, det farliga granskapet a: lansande hundar och apor, och der står en hvitskäg sig karl, efter hvilkens fiol H. MKonungen, Drottingen, ett halft dussin priosar och prinsessor. et långt tåg af alla slags höga personer och slutliger Thorwaldsen och Oehlenschläger gravitetiskt framtåga Den hvitskäggige karlen känner;dem alla till namnet, oc! cundtomkring står ett talrikt auditorium af bönder oc! hondqvinnor fråa Seland, mållösa och förstenade a undran. Det är ett vackert och starkt folk, i hvilkel man igenkänner den rent germaniska stammen Det mörsblonda håret, de blå ögonon, qvinnornas oct männens höga växt och deras låsga friska assigter som nästan ala bafva ett visst slict vcke i näsans bild. ning och i hela kroppsbyggnase intyga det omiss känneligt. Minnen i röda elle: blå, korta rockar som äro tätt besatta med stora silfverknappar; hu strurna och flickorna i vacker drägt, alla med mösso på sig, som framtill äro kantade med hvita, knypp lade spetsar och baktill slutas med ett guldbroderad