Aftonbladet – 2 juli 1844, sida 2

eländiga bär nere? Hvad gagnar det att vara förgudad här på jorden, när men icke längre tillhör henne? Är det icke fullkomligt likgiltigt, om dessa stoftets barn, som skola återgå till stoft, tilibedja eller förakta mig? Föres väl det till boks deruppe, om man här varit en stor konstnår? Månne icke der göres någon afräkning för det företräde, man häraere haft genom sin konstnärstalang? — Bab, allt är fåföngligtl Ack, ni störtar mig i förtviflanl klagade DoLoroso.. . Var lugn, det finns en odödlighet, som ni skall vinna, ehuru en annan än ni tänker er. Hvar enda kompositör är en sten uti tonkonstens stora, ännu under byggnad stående obelisk. Så länge musikern lefver, verkar och bar ett namn, kan han jemnföras med den obetäckta stenen i det öfversta lagret. Efter hand öfverbygges denna, han fyller då sin plats i det hela och fortvarar sedan på detta sätt. Många försvinna undan ögat ör alltid; några bilda deremot väldiga hörnstenar och förblifva till en del synliga. Till sådana slutstenar kan ni räkna er min vän. En högsinnad själ måste finna tröst i denna liknelse. Nej, utropade Doloroso, det är ingen tröst för .miz, till en själsstorhet af detta slag förmår jag icke lyfta mig. Så var då allt förgäfves! Så ser jag då vid slutet af min lefnad, att jag lefvat förgäfves! Allt mitt sträfvande, mitt lidande, mitt kämpande och äflande har gagnat till intet! Jo, jag har kämpat för odödligheten! O Gud, och hon kostar mig ...... oändligen mycket! Ack, ni vet icke, hvarör detta samtal så skakat mig! Ni förstår mig icke! Ingen förstår mig! — De känslor, som nu storma in på mig, skola beröfva mig förståndet! Doloroso utbrast i tårar. En sådan verkan af sina ord bade Raymond icke förutsett, icke heller baft för afsigt. Hvarföre beröfvar ni gråhårsmannen friden på hans lefnadsafton ? frågade Ludvig högst missiynt. Raymond sökte föra gubben