Aftonbladet – 2 juli 1844, sida 2

besvär utarbetade förslager i och för en sådan der sammanjemkning framlades vid riksdagen; och det var endast med stor svårighet, som den grundsats, hvarpå det nu hvilande förslaget är bygdt, kunde göra sig gällande. Helt annorlunda står saken nu. Allt som tiden för argörandet nalkats, frågan blifvit mera praktisk, kännedomen om Utskottets förslag bunnit spridas och nationen fått en anledning att närmare tänka på hvad en folkrepresentation ezentligen innebär, har pluraliteten närmare bestämt sig i den ifrågavarande punkten; till och med en betydlig del af de egentligt konservative hava öfvergifvit sina ståndsideer, och i sjelfva Biet lästes för några da ar sedan, att allmänna val otvifvelaktigt vore de allra riktigaste och vida att föredragas framför ståndsoch klassval, blott man kan hoppas på fördomsria och opartiska riksdagskandidater, ett vilkor, som man dock äfven för den nuvarande och i hv:rje representationsform måste förutsätta, om det skall gå väl, och hvilket följaktligen har ingenting enkom att säga för eller emot den ena eller andra valprincipen. Den andra bundsförvandten emot reformen, den konstitutionelle, då aan märkt sig icke längre kunna lyckas utiatt få hela representationsfråzan uadanskjuten till bakzrunden, genom talet om det förfallna perningeväsendet, har nu, i stället att vidare anfalla sjelfva vallagen och personalitetsprincipen, gått in på området af den Andra Kammaren,, och der uppställt sitt artilleri emot förslaget. Hr kapten Lindeberg har ock alldeles frångått sitt eget fordna projekt med fem stånd, och deremot i sitt riksdagsblad helt öppenbjertigt tillstålt, att ingen förnuftig menniska längre sätter det hvilande representationsförslagets riktighet, hvad grunderna vidkomma, i frå. a; men råder blott, att man till dess fullkomliga framgång hädanefter måtte adoptera methoden, att skrifva mindre och hejda entbusiasmen, hvilket ho3 Biet och D. K. väckt en så stark sympati, att de med öppna armar omfamnat sin fordna antagonist, knappt finnande nog vackra spalter för hans välkomnande. Med ett ord: endast Professor Bring och några få andra äro ännu så efter, att de ovilkorligen yrka på ståndsprincipen; Då således knappt någon fraktion mera återstår att tala om, som tyckes på allvar vidare vilja försvara en ståndsrepresentation, så kan man bärmed anse första akten af det politiska dramat fulländad. Men deremot har man nu börjat den andra. Här består operationsplanen å motståndarnes sida egentligen uti utfall mot Andra Kammarens sammansättning. Mean påminner sig från de Jifliga debatterna härom under sista riksdagen, buru högt åtskillige bördsfaratici formaliserade sig öfver denna kammare, sådan som förslaget ville hafvs den; och att de påstodo den alldeles icke komma att innefatta något konservativt element, derest den skulle bildas genom den Första Kammarens val. Hr Nordenskiöld framställde den tanken, att någon del (tredjedelen, hälften eller måbända ännu mera) af Andra Kammarens ledamöter skulle tillsättas af Konungen. Denna mening vann unde: sista riksmötet intet gehör. För att träda denna fråga något närmare under ögonen, måste man först göra sig reda för hvad man i allmänhet menar med en Folkrepresentation, och om man bar något verkligt allvar med satsen om folkets rättighet, öfverhufvud, att verksamt deltaga i bestyret om sina lagar och i bestämmandet af beskattningens m. m. Ar detta först afgjordt, kommer man lätt till slutsatsen um hvilken natur bör tillhöra Andra Kammaren. Enligt gruzdtanken i Svenska regeringssättet, skola Konungen med sin konselj å ena sidan, och Riksrepresentationen å den andra, utgöra de tvenne skilda statsmakter, som jemte hvarann, men tillika oberoende af hvarandra, utom genom morslisk inflytelse, samverka för det helas bästa. Till begreppet häraf synes således ovilkorligen höra, att likasom icke representationen utnämner rpågra statens embetmän, bör också Konungen ej omedelbart tillsätta någon del af representationen. Skulle regeringen sjelf ingå i den sistnämndas sammansättning, så utgjorde den icke längre blott den ena statsmakten, utan komme att bilda vida mera än vårt regeringssätt tydligen bar och haft för afsigt; sjelfva begreppet af en folkrepresentant, utnämnd af Konungen, innebär en uppenbar motsägelse. Någon nödvändighet el!er något gagn af ett sådant regeripgsmasktens inrymmande på representationsmaktens eget och enskilda område, kunne vi också ej inse. Då man tänker sig Konungen i godt förstånd med sitt folk, besitter han och hans konselj just härigenom och på den rätta vägen en så stor moralisk inflytelse på den andra statsmakten, d. ä. på riksförsamlincen, att man