Aftonbladet – 2 juli 1844, sida 2

dets för dagen tomma phantom helgar en menniska hela sitt lif? För dess skull fördrar hon så otaliga förtretligheter? Ni sade nyligen sjelf, min dyre vän, att ni inte skulle skrifva en not mer, att ni ej ville offra er lifskraft åt publikens förlustelse och dumhetens anspråk hos inskränkta och följaktligen uppblåsta konstdomare! O, tillstå för mig, att ni känner, att jag har rätt, att ni sjelf redan länge insedt, hvad jag blott i ouilständiga anspelningar försökt uttalal, Hör uppl svarade Doloroso, i det en djup smärta darrade i hans ansigtsmuskler. Ja, jag kännerp,, tillade han tonlöst, ni har rätt! Hvilken kompositör har ej i dystra stunder af sitt lif anat, vad ni här med gräslig klarhet ställer mig för igat.n : Ludvig såg tankfull i golfvet. Förskräckligt! fortfor Doloroso, så har jag lott lefvat för mina samtida; med alla mina stulier och ansträngningar, Med min glödande känsla ör det gudomliga, har jag ej hunnit mycket länre, än — en pajszzo! Allt går under; ja, derom r intet tvifvel mer. Porpora blir kallad meloliens patriarch, Leonardo Leo en bland de största nästare i alla tider; mena känner samtiden dem zent!igen mer än till namnet? Ofta, när jag vörde musikverk från början af sistförflutna årwundradet, bevisade jag mig sjelf, att man aldrig skulle kunna återkormraa till denna ofta till tomet. gränsende enfald; fåfängan tillhviskade mig, tt jag stode på en hösre punkt; J38 trodde mig hafva uppnått fullt omlighetens högsta spets. Men rodde icke förflutna seklers musici detsamma? Skall efterveslden om rmina verk, om vår samtid änka annat, än jag tiokt öfver mina föregångare? Ack, jag trodde m:arbeta för odödligheten, och skall — försvinna! — Finns då ingen stråle aj ljus, som kan intränga i denna sorgens natti Och blefve ni, fortfor Raymond, xefter er död ipphöjd till stjernorns, hvad vore det mer? Hvad har då Mozart vunnit? Ler han icke åt allt det