Aftonbladet – 29 juni 1844, sida 2

stånd, befinner sig följaktligen dels i ett mer eller mindre åskådligt beroende af konungen, dels i öfrigt i en ställning, som omöjligt låter sig förena med en statsmakts värdighet. Huru svårt det dylika omständigheter måste falla sig för detta riksstånd, att, i förening med den öfriga representationen, bilda en i alla konstitutionella monarkier nödig befunnen motvigt till den administrativa makten, är för hvarje oförvilladt omdöme så klart, så lätt insedt, att man härutinnan alldetes icke har af nöden att vädja till erfarenhetens vittnesbörd. Det är till och med ganska begripligt, att det särskildta förhållande, hvaruti de fleste adelns riksdagsmän äro ställde till konunen och hans regering, skall hos konxungens rådvifvare förorsaka en förvånande spänning och en: häpnadsfull uppmärksamhet vid alla de tillfällen, lå des a adelns representanter göra ringaste försök, att i sina riksdagsåtgärder emancipera sig från regeringens önskningar. Desse representanter kunna icke lsgligen tillförbindas att utöfva riksdagsmannakallet. De hafva således i sin makt, att genom uteblifvande göra hvarje riksmöte om intet. Också hör det nu till ordningen för dagen, att adelns ledamöter afsöga sig sina utskottsplatser, och förorsaka en ständig omsättning af utskottens vanliga personal. Ofta måste, af denna anledning, utskottens göromål ligga alldeles nere: Hvad som i närvarande tid mest bidragit att i allmänna opinionen göra ridderskapet och adeln till föremål för misstroende, är det handlingssätt, man ofta varseblifvit hos flere till detta riksstånd hörande rika individer, hvilka återgått till privatlifvet och stundom deltagit i de representativa statsbestyren. Nationens allmänna fordran på riksdagsombudens rättskaffenhet, oväld och nit, gäller naturligtvis i högre mått de rike. Deras skuld till samhället är jemnförelsevis större. De hafva ingen ursäkt uti näringsomsorger och uti en i öfrigt beroende ställning. Utan menniskofruktan böra de, framför andra, gå sin offentliga bana fram, Folkets väl bör alltid vara deras högsta lag, om äfven folkets kärlek icke alltid skulle blifva deras belöning! Nu visar emellertid erfarenheten, att äfven de rikaste bland adelns representanter rätt ofta äro konstitutionens förklarade vedersakare. Ej sällan har man sett dem inom statsrevisionerna, samt vid riksdagarna gilva sin frikännande röst för de mest upperbara grundlagsöfverträdelser. Ett sådant förfarande utmärker en moralisk sjukdom, hvars politiska smitta dels sprider förtrytsamhet och harm, dels mot de bäst lottade i samhället alstrar en missbelåtenhet, som i sin progressiva utveckling raöjligen skulle kunna vålla ett allmännare tillstånd af oro och jäsning. Det enklaste förstånd måste inse, att det är på detta sätt som värdet af en lysande härkomst jäfvas. Det måste deraf tydligen fatta den himmelsvida skillnaden mellan den af berr prof. Geyer omförmälda, af privi!egier omspunnan, med utslagna vingar herrskande artificiella adeln och denna heder, denna bjertats oförvitlighet, som, enligt hvad herr Geyer så träffande yttrat, utgör principen för en naturlig adel i alla stånd, hvilken blott kan framträda i sin fulla kraft och liflighet, sedan den gerombrutit skalet af den förra.n Då vid 4800 års riksdag Hjerto, Tham, Cederström, Schu!tzenbeim m. fl. afsade sig adelskapet, så skedde det, utan tvifvel af rena motiver. Den förstnämnde var likväl sedermera delaktig i den för 4809 års regementsförändring förberedda plan, hvars primitiva anledning mindre var omtanka för landets utblottade ställning, än adelns missbelåtenhet med gardesresementernes I degradering. Svenska adelns förhållande till thronens innehafvare har, i fordna dagar, tilläfventyrs I varit mera egnadt att hos regenterne väcka fruktan, än tillgifvenhet. De voro likväl då, i kraft Jaf sin egen härkomst, af fördom och öfvertygelse, ldjupt intagne af börden. Nu mera kan, af lätt linsedda skäl, den sednares företräde icke efter I medfödda åsigter uppskattas. Man måste således antaga någon annan grund för det ofta anmörkta förhållandet, att, under nuvarande, i det borgerliga lifvet fostrade, samt i frihetens sköte upplammade regering, den sanna ofrälse förtjensten måste, i de flesta högre embeten och utmärkande Ibevis på kong). ynnest, stå tillbaka för börden. INär man derjemte påminner sig att den gamla I hofetikettens för nuvarande tid särdeles olämpliga bruk sorgfälligt blifvit upplifvade, samt att, i följd Ideraf, de kungliga och furstliga hofvens uppassning ska!l, utan hinder af embeten och tjenster på stat, i de högre graderna uteslutande besörjas af adeln, så lärer icke kunna nekas, att, eburu landets väl synbarligen kräfver adelns införlifvande med nationen, regeringen likväl söker att, om möjligt, göra gränslinierne mellan adelns medlemmar och öfrige svenske medborgare ännu mera. marquerade, än de af ålder varit. Framfarna riksdagars historia bevisar, att PreI steståndet ofta inom sig egt utmärkta medborgerliga förtjenster, men att icke desto mindre dess majoritet i allmänhet hyllat väldet för dagen. I Denna regel har varit så troget följd, att, då un-Ider den så kallade frihetstiden, makten hos rik-Isens råd var större, än hos Konunzen, Preste.Jståndet begagnade sin riksdagsmannarätt, för att i -Ireligionens namn allvarligen förehålla Konungens ESSIN REN EI SENATE TIS TONA