AE nöda? — För att göra det kolossa dumhufvudet, om kallar sig publikum, en plaisirl Ludvig teg sorgsen. Raimonds ord återklingade hans själ. Erfarenheten hade gjort honom känlig för dem, kärleksqval hade lagt bojor på hans: nthusiasm för konsten. Han fattade imedlerti ter mod och slutade få dagar derefter sin opera, som genom Dolorosos förespråk hos direktionen olef antagen. Stämmornas utskrifning följde ovanligt skyndsamt, emedan Raimond uttofvade god belöning. Ludvig hade räknat på, att med Constance få sjuaga hufvudpartierna. Men det blef nu helt annorlunda! Farinettis, som han icke fått förbivå, hade tjenstledighet; han måste derföre vända sig till sångerskan Caballuchi; andra tenorn, som ej var serdeles omtyckt, öfvertog Miltiades parti. Oaktadt begge af tjensten voro förpligtigade härtill, vågade Ludvig ej underlåta, att personligen besöka dem och anbefalla sitt verk åt deras protektion. Äfven de öfriga personerna, som skulle vara med i operan, gjorde han sin uppvaktning. Öfverallt mottog han de vänskapsfulissie försäkringar. Raimond gaf en diner, Ull hytiken Wästewasser, Caballuchi och femtio ledamöter ar operan och kapellet voro inbjudna. Man kan lätt föreställa sig Ludvigs sinnesstämning dervid; ty Constance hade föregifvit en opasslighet och Doloroso kunde icke komma för verkligt illamående. Sällskapet öfverhopade Ludvig med de bjertligaste vänskapsbetygelser, champanjen strömmade och skålar druckos för Raimoed, Ludvig och den nya operans framgång. Caballuchi hade tagit så mycket till bästa, att han måste föras hem. Wästewasser hycklade innerligt deltagande för Lud