Aftonbladet – 26 juni 1844, sida 2

långa och för England så olycksbringande regering det är minnet af den sköna och olyckliga Anna Boleyn, som skalden och tondiktaren här gjort sig till uppgift att förherrliga. De anspråk, men härvid får göra på den förre äro, enligt häfdvunnen sed, endast måttliga; deremot vilja vi med något mera uppmärksamhet följa den sednare på den väg han valt, för att uppnå sitt föresatta mål Vi upprepa endast i korthet styckets innehåll. Man vet, att den tyranniske konung vi nämnt, jemte sitt älsklingstidsfördrif att låta steka s. k. kättare, äfven älskade ombyte i sina kärleksförhållanden, hvarföre han, för att hafva fri hand vid inträffande nya inklinationer, ömsom försköt, ömsom lät afrätta sina gemåler. Sålunda blir han äfven snart likgiltig mot Anna Boleyn, hvilken han, med förskjutande af sin förra drottning, upphöjt på Englands tron, och förälskar sig i en af hennes hoffröknar, Johanna Seymour. For att gifva den torra historiska tilldragelsen litet romantisk färg, låter librettisten (ty historien vet ej deraf) en hennes fordne älskare, lorå Percy, få återvända från den landsflykt, hvartill han varit dömd, och söka återställa den afbrutna förbindelsen med drottningen. Konungen, som förutsett detta och just för detta ändamål återkallat Percy, lyckas att öfverraska de älskande vid ett möte och tillämpar genast lagen i all dess stränghet: Anna Boleyn och Percy, äfvensom drottningens broder, lord Rochefort, som varit de älskandes förtrogne, dömas till döden, och Johanna Seymour upphöjes på Englands tron. Skalden har i vår tanka ej varit lycklig i valet af ämne: en kall, välbersknad hofintrig, som föranledes dels af religiös fanatism, dels al rå sinnlighet, kan aldrig erbjuda den musikaliska behandlingen andra än på sin höjd momentala heröringspunkter. Derjemte är handlingen och med densamma äfven pjesens intresse egentligen slut med 2:dra akten; de tvenne sist: akterna upptagas af förberedelserna till exekutionea och kondolensformaliteterna de dömde eraellan — likaledes föga musikaliska ämnen. I närvarande fall gjorde detta dock mindre till saken, ty Donizetti är ej skrupulös i sådane afseenden — hvarom mera framdeies. Karaktererna äro temligen flackt hållne, isynnerhet Johanna Seymours, som liknar ett rö för vinden; språket deremot är ädelt och vårdadt. Ehuru man ej ogerna håller Donizettis operor till godo såsom musikaliska bonbonnerier, så medgifve: dock temligen allmänt, att de egentligen endast ärc dussinfabrikater; äfven vi hafve ej någon serdele: hög tanka om nämnde maestro och väntade icke att vid ifrågavarande tillfälle få höra något syn nerligen uppbyggligt. Ref. erkänner dock, att har häruti misstagit sig: Anna Boleyn är icke er tragedia lirica, såsom titeln uppgifver, men vä en ganska pikant parodi öfver en sådan. Ton sättaren har här med den mest träffande ironi pa rodierat den felska patbos, de ihåliga tragiska tea terflosklerna, hvarpå våra nyare opere serie eg: så godt förråd, och isynnerhet är det i Annas oc Henriks partier, der han s:undom nästan alltfö obarmhertigt svänger sin gissel öfver våra musi kaliska tragöders — och förnämligast sina egna — dårskaper. För öfrigt förlorar ironien ingentin; till kraft och verkar, om han än — hvilket stå att förmoda, — ment det på allvar och således my stifierat sig sjelf. Att ej någon egen grundiärg karakteriserar det hela, att några konseqvent båll na karakterer icke synas till, faller al sig sjelft hvem gör sig väl så mycket besvär med utmå landet af en karrikatyr? hvem kan det falla ir att söka grundiärg i en arlekinströja? ty vid er sådan kan man likna detta brokiga opus. Mar finner deri lappar från alla håll: Rossini, Belli ni, och troligen flera maestri på ini, dem Vv icke känna — sjelfva Mozart, ja, till och mer vallbjonen på Alperna, ha satts i kontribution, fö; att få Anna Boleyn så ståtligt utstyrd som möjligt Man skulle kunna säga, att detta konstverk blif vit bygdt på aktier. Det originella sätt, hvarpå han uppattat Anna karskter, visar sig genast i hennes första aria: dei olyckliga drotningen inträder sorgsen, nedslager af dystra aningar; darrande stödjer hon sig vic sin förtrogna: Ack, din tanka bör ej ana, allt de qval mitt bjerta gömmer; nej, mitt öde grym mig dömer, att i tysthet sucka blotti dessa kla gande ord sjunger hon på den muntra Schweit: zarmelodien: Steh nur auf, junger Schweitzerbuep behörigen donizettiserad och utstyrd med hvarje handa musikaliska piruetter och bocksprång. Kar man höra en bittrare sarkasm? — Balletter fin nas ej i denna opera, men då Donizetti ej tycke kunna undvara det dansanta elementet, har ha i det stället lagt dansmelodierna i sången, ej säl lan vid de mest tragiska momenterna. Härp finna vi ett märkligt exempel i 2:dra aktens fi nal: kungen har ertappat Anna vid ett töte-å-tåt med lord Percy och utom sig af vrede befall hennes fängslande och inställande för pirsdomsto len. Anna, i en komisk förtviflan, utbrister i ei rätt sprittande frangaismelodi med orden: Ack min sista stund är slagen!, etc. Man finner de cÅladaas taralisan Afvarflöädiot. att ckaldon uttryck