Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

het oskiljaktig från Svaga vilkor... Hvad som. brister i lön, skall. fyllas .imutor. En: verkligt uppbygglig lära! Men lyckligtvis äro vi i stånd att underrätta rec., att, äfven med inrymmande af någon grad skenfagerhet åt hans ohyggliga insiouation, förfaller densamma inför en bestämd och gifven verklighet, som rec. behagat aildeles förbise och på motsatsen at hvilka förbållande han just uppbyggt sin djupsinniga argumentation. Svenska tulltjenstemannen är i allmänhet väl lönt. Föriidet års lönereglering, som säkert icke bör vara rec. obekant, har i detta fall oklanderligt sörjt för tullkammareoch packhusföreståndares behof. Deras vilkor tåla fullt jemförelse med hvilken embetsmannacorps som helst, och äro kanske proportionsvis fördelaktigare, än några staters inom fäderneslandet. Den g:und, hvarifrån rec. här utgår, är således, lika falsk, som den slutsats han derpå bygger, är svart. Icke utan grund är, såsom spridda exempel gifva vid handen, rec:s påstående, det brist på varukännedom och tekniska insigter hos tulltjenstemännen föranleda att nödvändiga och väsendtligt skiljaktiga rubriker i tulltaxan förbises.n Men må äfven rec. erinra sig att det finnes varor, så förvillande sammansatta, att kemisk analys är af nöden, för att utröna deras rätta beståndsdelar, att till och med de äldsta och erfarnaste detaljörer stå hbandfallna och tvekande i sitt omdöme framför dylika produktioner, hvilka ofta just blifvit tillverkade i afsigt att kunna kringgå tullstadgarne. Må rec. draga sig till minnes att, buru lifligt han också i sin uppsats för tulltjeostemännen rekommenderar en teknologisk kurs till vinnande af nödig varukännedom, står dock för närvarande ingen dylik skola dem till buds inom fåderneslandet, liksom det torde vara tvifvelak-. tigt, om en sådan med fog låter utsträcka sig ända till de kemiska experimenter, hvilkas nödvändighet under vissa fall vi i det föregående omrört. För dylika förvexlipgar faller således, i viss mån, skulden tillbaka på staten, såvida den nemligen af offentliga embetsmän fordrar insigter, hvilka icke, i någon dertill egnad offentlig läroanstalt, stå att förvärfva. Imedlertid ligger det alltid en bred gräns-killnad emellan brott och misstag, hvadan ordet tullförsnillning, af rec, på detta förhållande tillämpadt, torde förefalia temligen öfveriladt och lämpligen utbytas mot något annat af mildare syftning. Hvad angår rec. i sammanhang härmed förde klagan, att helylleväfnader blifvit förtullade som halfylleväfnader,, se vi dock dermed, i öppen strid med rec., icke ringaste skada eller förlust vara skedd, enär det väl omöj igen kan vara rec. obekant, att heloch halfylie drar på runstycket samma tull. Vi anse imedlertid för en verklig tlilfredsställelse, att kunna bringa rec. denna lisa i hans bekymmer öfver tullverket, Härefter vänder rec. blixten af sin yrede från packhusen och klagar — vi känna ej på hvad skäl — öfver lamhet vid lossning och visitation. Han påstår, att det aldrig, så vidt rec. är kändt, falit vederbörande in att låta undersöka gömslorna i sjelfva fartygen,. Det är således icke rec. bekant, hvad som dock passerat nästan samtlige tidningarne, att åtskilligg beslag just i fartygens gömslen blifvit på de sednare åren i Stockholm gjorda, att man trängt mekaniken af flyttbara trösklar och vindeltrappor på spåren, att man under sjelfva skeppens bordläggniag funrnit förbjudna varor förstuckna. Det är ledsamt, aut rec., som synes vara en särdeles pågångare, detta oansedt så litet följt med sin tid, att alla dessa facta, mångfaldigt återgifna, ouppfattade halkat förbi bans öra. Men det finnes en döfhet, som är verklig, en, som är endast tillgjord, den -sednare hör icke mera, än hon sjelf anser :ämpligt och med sina intressen öfverensstämmande att höra: Rec. insivuerar vidare, att, så snart den insmugglade varan kommit öfver gränsen, äro de inre kontroller, som borde ställa sig i vägen för dess vidare spridande, mera af egenskap aw höra till chimerep, än till verkligheten. Det är altid svårt att svara på insinuationer, särdeles så lösligt uppkastade, som den nu ifrågavarande. Rec. rycker förnämt på axlarne och utropar: här röjes brister, men hvari dessa brister bestå, röjer han icke med en enda stafvelse. Hade rec. framlagt skäl för sitt påstående, kunde vi ha besvarat honom med skäl. Awt strida blott med ord, anse vi lika ändamäålslöst, som föga uppbygglig:. Imedlertid torde vi få erinra rec., att på stat upptagna finnas ett slags tjenstemän, kallade reseinspeklorer, hvilkas åliggande är, att inom gränsen utöfva en kontroll öfver möjligen insmugglade varor, att genom sin vaksamhet fylla hvad som i tullbetjeningens kan brista eller vara otillräckligt, en rätt och skyldighet, som äfven genom lag finnes kronobetjeningen medgifven och anbefalld. Vill rec. med sin ofta upprepade refräng om de inre kontrollernas otillräcklighet antyda, att dessa embelsmän icke göra sin pligt? Vill han hafva påpekadt, att deras antal icke är tillfyllestgörande till ett laggrannt bestridande af deras åligganden? Icke ens dessa enkla frågor har rec. behagat utreda, utan stannat vid orakelspråket: att ode inre kontrollerna icke äro tillräckliga. Men en sådan grund är också alldeles för otillräcklig att derpå bygga någon motargumentering. En författare, som vill öfvertyga, mäste beqväma sig till något mera, in diktatoriska satser i stenstil. För att härefter övergå till sjelfva principen för jullväsendet, tro vi oss öppet kunna förklara rec., att ust de intressen, för hvilka han med så mycken nitilskan kämpar skulle af en måttligare skyddstull, än den nu i alimänhet gällande, af införseltillätenhet för I åtskilliga, nu förbjudna varor, i icke ringa måa bringas till välstånd och förkofran. Våra svenska fabriker skulle sålunda tvingas upp till en ojemförligt höre ståndpunkt, än den, hvartill de för det närvaranje, i lojhet, släpat sig fram, skyddade på ett sätt, som hära nog gjort fabriksrörelsen till en sinekur. Del. kulle, genom täflan, äggas till ett högre lif, än det om nu öfverhufvud råder i våra fabriker. Många afl le håglösa, de handfallna, skulle ramla öfver ända; nen den verkliga förmågan, den sanna inadustrien kulle svinga sig upp till ett välstånd, hvilket icke, om nu, komme att ligga nedtyngande och ruinerande ASS SAGAN BEE SKRIN