Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

a ———r——— SE —— — — med genom ett giftermålsanbud icke kunde atlägsna de fruktade medtäflarne. Han kände kulisslifvets hemligheter och var öfvertygad, att Ludvig skulle begagna de fördelar, som stodo honom till :buds. Han sökte komma-i enrum med Constance; hon undvek detta. : Doloroso befann sig illamående den dag, då general-repetitionen hölls; Riancourt och Ludvig följde Constance till operahuset. Raymond stannade hos den sjuka. Vid porten till operahuset måste Riancourt vända om, ty alla personer, som icke tillhörde teatern, Voro förbjudna att bivista repetitionen. Ludvig kastade på honom en triumferande blick, bugade sig och förde sin dam in i huset. — Riancourt fann sig djupt sårad. För det skall du komma ihåg mig! roumlade han för sig sjelf. Ömkliga teaterprins! Vid Gud, flickan gycklar med mig. Jag bjuder henne min hand, och hor undviker ett bestämdt svar, blott för att låts kurtisera sig af den här sentimentala tenorsångaren och hans lärda vän och förmyndare, som göt sig så förnäm! Man kan bli rasande för mindre. För den gamla hypokondriska gubbens skull kar väl inte Raymond ligga dag ut och dag in i buset; alltså gör han det för dotterns. Fikväal ät ban god vän med Ludvig. Det förhålande kan väl Hin Onde genomskåda! — En sådan narr jag är, som låter så draga mig vid näsan! — Men skola så dryga uppoffringar vara förgäfves? — Skall jag få ingenting för alla mina presenter? — Nej, jag vill, jag måste uppnå mitt syftemåll Jag skall nog veta få bort de der öfverflödiga herrarne! — Hvem är väl den här Raymond? — Hvarföre kastar han alltid sådana spejande blic