Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

ga handelsintresiens köpte legotjenare. Han bar således fyllt sitt kall, ordentligt gått de ärenden, i hvilIka Han blifvit skickad, men på hvad sätt, med hvad grad af habilitet, med hvad sken af sanning, skola vi här n.dah söka ådagalägga. Utan tvifvel vet recenIsenten mera än någon annan dödlig, då han, med det Iblygsammma tillägget för sin ringa del, faktiskt och bestämdt uppger den olofliga införseln inom fåderneslandet till två och en half å tre millioner riksdalers värde. Hvad härutinnan utgjort ledningen för recensentens beräkbping jemte de serskilda siffrorna för kalkylen uppger han naturligtvis icke. Men djupt iavigd i lurendrejeriets mysterier måste utan tvifvel rec. I vara, för att så fullständigt kunna komma detta grofI va ofog på spåren, att han. mäktar, inom spatiet af ej alltför mycket :skiljda summor, uppge värdebeloppet af en slik oloflig Verksamhet. Jemte det vi uttrycka vår ledsnad deröfver, att en så väl underrättad man icke användes på en plats, der hans konnäsanser kunde blifva det allmänna af vigt, som ett aktningsbjuI dande bolverk mot lurendrejeriet, kunna vi imedlertid icke annat än egna vår beundran åt hans statistiska insigter i berörde, ömtåliga ämne. Et skäl för antagligheten af sin sats, det den olofliga varuinförseln eger rum genom peckhusen, anser sig dock recensenten härefter förbunden att framdraga och han fioner det bland annat i den omständigheten, att icke handgemäng emellan smugglare och tullbetjening oftare afhörts, än som varit de sednare åren händelsen., Hade icke de korfiskabla varorne fått passera packhuset skulle de ba passerat gräovsen, tänker rec., som tyckes hysa mera förtroende för douaniererna än för de egentliga civila tulltjenstemännen. Men härulti förgäter den apnars !urendrejerierfarne skriftställaren alldeles den omständigheten, att de tillfällen, då tullförsnilladt gods med våld värjes undan beslagaren, i allmänhet hör till undantagen, så mycket mera som, i händelse af nederlag och gripande, lurendrejaren icke allenast blottställer sig för godsets förlust, utan äfven för böter och derutöfver ansvar för våldet. Dessutom bör det icke vara rec, obekant, att medvetandet äl en dålig sak just icke alltid styrker modet, och att brottet sällan skapar hjeltar.. Lurendrejaren flyktar gerna, då straffet i beslagarens person står öfver honom, Med afsigt tyckes rec. icke vilja uppfatta och förstå rätta anledningen hvarföre Stockholmska importörer föredraga, att heldre låta tullbebandla sina vVaror i Kalmar, Ystad och Helsingborg, än i hufvudstaden. Han uppsöker derföre och vill göra gällande ett brottsligt motiv, när äfven, vid den yttorligaste undersökning, ett rent ekonomiskt ligger för granskaren till hands. Då tolagen och med lossningen förknippade utgifter i Stockholm uppgå tll 3 proc. af varans värde, belöper den sig i Calmar och Ystad näppeligen till mera än en procent, en alltför dryg skillnad i utgift, att ej förtjena bebjertande af hvaje klok och förtänksam importör, och hvaröfver sifferuträkniogen återfinnes i en artikel i Aftonbladet för December månad förlidet år, hvilken icke bordt vara rec. obekant. När härtill kommer att expeditionen vid tullkamrarne i de begge nämnde mindre städerna är ojemnförligt snabbare, än i hufvudstadens ständigt öfverfyllda packhus, och att man, i förra fallet, bekommer sina varor, utan att konkurrenter fått ögonen på dem, för att, med omgående ångfartyg, möjligen törskaffa sig dylika, det der isynnerhet gäller om modeeffekter, hvilkas hela afsättning beror på ögonblicket, så torde rec. benäget finna, det tillräckI:ga skäl ur klokhetens och den enskildta fördelers synpuokt äro att tillgå för förklarandet af importvarors tullbehandling i de mindre stapelstädernas packhus framföre hufvudstaden, utan att man för sådant äodamål behöfver tillgripa insinuationer, sårande både tör ge handlande och tulltjenstemännen. Författarens påstående, att en stor mängd varor ännu förtullas efter värde, torde noga sedt förtjena åtskillig afprutning. Med tulltaxan i banden, torde men temligen bestämdt kucna:uppställa den häremot rakt strigiga satsen, att endast ett jemförelsevis ganska ringa antal äro underkastede förtullning efter värde, af hvilken orssk 1ec. så kallade pro forma fecturor, blott i proportionellt fåtaliga fall, synes blifva användbara. Ått anslagen om lösen af varan mot vissa procents förhöjning blifva utan verkan, terde icke rimligen böra skrifvas på tulltjenstemännens räkning, enär de en gång anslagit och således till alla delar fullgjort sin piigt. Deremot kunna vi, på grund af någon erfarenhet, försäkra den värde rec., att det alldeles icke hör till sällsyntheterna, att tulltjenstemännen sjelfve för egen räkning ieclösa varan, äfvensom vi ingalunda kunna dela rec. misströstan, att en slik inlösen svårligen kan ega rum annorstädes än i ode störte stapelstädernap. Vi kunna försäkra rec., att åbågan till viost och förkofran är lika stark inom det mindre, som izom det större samhället, och ett tillfället att för godt köp åtkomma en vara icke ens försummas i Nyköping och Warberg. För att verkligen ge relief åt det gemena i sina insinuationer, för att sätta kronan på det ärekränkande i hela artikeln, drar rec. icke i betänkand att framkomma med den lömskt uppkastade anmärkningen, buru som frestelsen för tullbetjeningen under många förhållanden finnes vara stor och lockande, enär densamma, som orden falla, pär knappt och illa önad. Om någon såg en fattigt klädd man på gatan och dervid högt utropade: Akta eder för den der! han är en tjuf, om någon kurde tänkas nog omensklig och nog enfaldig att sålunda rycka heder och ära från den torftige, han skulla antagligen blifva dragen inför domstol och, jemte det allmänna föraktet få uppbära det straff lag stadgar för en slik geralng. Rec., hvilken icke saknar en päfallande likhet med er dylik slags förbrytare, begagnar på hårsmånen samma tankegång, samma slutkonst, endast lämpad på andra förhållanden. Staten lönar embetsmannen Ila; derföre försnillar embetsmannen från staten,, sel der uppställningen af hans argument! sina experimen-. ter, som menniskokännare, sina psykologiska studier: måtte verkligen rec. hafva gjort inom en ganska tve-li ;ydig klass medborgare, då han så naivt leder sigl: ram till ett så otäckt resultat. Han anser brottslig-: mn omstmosmenam RR OÖÖISVBR IT DD SN