Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 3

(Insändt.) REPLIK. I femte artikeln af en diger recension öfver den ny ligen utkomna skriften: En biick på Sveriges hai .delsoch penningeställning), har en författare i De Konstitutionelle, med en trygghet i framställninge och en löshet i bevisningen, som erinrar om de emot riksdagensslut åter utkommande tidningen Argusp dess mest sjelfbelåtna dagar, framkastadt en lika fräcl som i artikeln obestyrkt, beskyllning mot hundrade tals svenska tjerstemän, då han öppet och klart, ord, som icke tilllåta någon förmildrande tydning, för klarar och påstår, att, som orden lyda, den oloflig varuinförseln till en god del går genom sjelfva pack husen. Det måtte utan tvifvel erfordras en ovapli erfarenhet, en serdeles vidsträckt öfverblick, en ick obetydlig förmåga af allestädes rärvarelse, för att så no ga, så diktatoriskt afgörande, som den värde recensenter kunna känna och döma öfver förhållanden af den mer endels mysteriösa natur, som det här angående packbu sen antydda. Om vi icke för mycket misstaga oss, skal skillnaden i antal mellan packhusen inom riket, och dei mångbekante Årgi ögon icke vara serdeles stor. Så ledes måste man antingen besitta dessa sednare, hvil ka dock, som kändt är, blifvit degraderade till pryd nad af påfågelstjerten, eller också löpa fara att grym misstaga sig i bedömandet af ett ämne, der så mycker vidt utspridd sakoch personkännedom är af nöden På det temligen skenfagra skä!et, att af varor fö 412,000 Rdr Bko tullvärde, som förlidet år passerad genom Calmar till Stoczholm, ett misstag emellan hel och halfsiden egt rum för ett belopp af några hundrad Rdr, tager sig den värde förf. utan tvifvel en lika befogad som af honom sjelficke det ringaste ifrågasatt rättighet att uttala förkastelsedomen öfver alla rikets packhus att, en riktig packhusbuse, der lägga en af den olof liga trafikens bästa vägar, eller med andra ord på stå, at termen tulltjensteman kan uvpgefär vara syno nym med den af lurendrejare. Det bälstora i ett så dant tilltag ligger för öppen dag. Kanske skall för fattaren sjelf, då han rätt besinnar det, baxnas fö: sitt påstående. Det är en lika nedrig, som på hvarje skymt af bevis blottad förolämpning öfver en hel em betsmannakurps, ea beskyllning för venalitet, som skulle vara dubbelt sårande, så vida den icke, efter alla