Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 2

tecken till vår förlofning. Jag erbjuder er rang och förmögenhet; likväl tvingas jag af famsljförbållanden, desamma som nyligen kallat mig härifrån, att ännu en tid hålla det hemligt. Vill ni blifva min?, Han räckte henne sin hand. Förvirrad gaf hon honom sin, ty hon sig framför sig Ludvigs milda, sörjande anlete i all skönhetens trollglans. Unpa mig, stammade hop, blott någon betänketid., Han slöt henne häftigt i sina armar och kysste hennes läppar. Hon tillät det, utan att yttra ett ord. Han tviflade icke om sin seger och 2flögsnade sig. Constance stödde hufvudet mot banden. Jag bedrog mig icke, sade hon för sig sjelf; han menar redligt med mig. Jag skall sålunda bli ;refvinna! Hvad skulle Farinettys säga? — Vore ag icke en dåre, om jag afslog detta anbud? Men nej; så snart kan jag icke böja mig under äktenskepets ok! — Och bvad skulle jag taga mig till med Ludvig? — Hen är så mild, så vacker! Raymord t!örefeller mig rik; han älskar sin fcsterson. — — Äfven min far håller af Ludvig. Man miste vara försigtig; frågen är att finna ett mede!, hvarigenom jag icke förlorar nå; ondera. —Dessutom her Riancourt ärnu icke förklarat sig ffentligen.n På eftermiddagen återkom Ludvig. Constsnee höll just på att skrifva ett bref och sökte, när Ludvig steg in, hastigt gömma undan det. Fan såg forskande på henne och fäste sedön ögonen på len peppershög, som låg öfver brefvet. Två älkare,, tänkte Constance, märo dock besvärliga att på en gång Do talade till början om likgiltiga saker. Selan meddelade Ludvig henne, satt repetitionen till Iphigenie var utsatt till dagen efter, samt berätade sin affär med Farinetti. pDet är dåliga utsigter för representstionen, varade Constance. Å i Men jag kan icke begripa den menniskan,