Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 2

cirkel af 300 alnars diameter. Huruvida den slutligen blifvande lagen för d tta slags fangelse kommer att ega fullkomlighet, står derbän; problemet är också svårt. Men hvad som hedrar franska nationalkarakteren är den enighet som rådde i denna, till en så väsendtlig del filantropiska fråga: de eljest på lif och död kämpande partierna instämde i samma vack a grundsats, och äfven de som röstat mot lagen, hos de deputerade, hafva röstat så, endast emedan de ogillat lagens speciella stadganden. — Äro kloster fängelser ? Aro de det icke? För de som af tvång bebo dem: ostridigt det förstnämnda; för frivilliga gäster äro de asyler, ehuru underkastade reglor. Som de imedlertid, innan man hunnit ransaka alla motiver och tankar hos klosterfolk, föga skilja sig från fängelser, tror jag mig kunna tala om dem i sammanhang med dessa sednare. Således kan jag meddela: att Paris ensamt eger 32 fruntimmerskloster med 2819 nunnor. Skulle intet af dessa hjertan längta åter till en sämre verld? Huru eljest unga sinnen kunna fanatiseras; derpå lemnade för någon tid sedan en nunnas invigning i Conveat aux Öiseaux (Fogelklostret; underligt namn !) vid Sevres-gatan ett nytt bevis. En ung flicka, lycklig i sin fami!j, vacker, rik, frisk, icke tvunBen, ty föräldrarne voro emot hennes beslut, tog der nöjd slöjan, och sjelfva den stura pröfvostunden, då alla hennes verldsliga kläder, den dagen de allragrannaste aftogos och klosterdrägten påkläddes, sedan hennes hår blifvit bortklippt, verkade ingen förändring i beones sinnesstämning. Vid det välde prester, eller rättare munkar och gudlige, här utöfva i de fleste af legitimisternas familjer, anser jag en dylik fanatisk känslolöshet väl trolig. Fara värdt är dock, att naluren en gång återtager sin rätt, — äfven om en olycklig eller sårad kärlek skulle väckt kallelsen till klosterlifvet. (Slutet följer.)