Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 2

stallbröder och aflägsnade sig med dem. Ännu länge hörde Ludvig deras högljudda skratt och de nedrigaste anspelningar på hans förhållande till Constance. O Gud,, suckade han, hvilken bedröflig begynnelse på min banal Men, det är ingenting annat än teatermenniskorras afund och missundsamhet! Ack, egde jag blott förmögenbet! Aldrig skulle jag sätta min fot på tiljorna; jag skulle gifta mig red Constance, hon skulle lemna teatern, och vi skulle sedan lefva för vår kärlek och musikens gudomliga konst! — Hvilka verk skulle jag icke skapaln Under det Ludvig på detta sätt med trogen kärlek hågkom Constance, hade Riancourt icke försummat att bevaka sina fördelar. Han älskade Constance som en bon vivant brukar älska en sångerska. Hvilka afsigter han egentligen hyste med henne, skola vi få se längre fram. Men i trots af all sin hyllning och alla sina presenter, hade ban af Constance icke vunnit annat än den försäkran, alt han icke vore henne likgiltig. Passionens utbrott förstod hon städse att hålla till. baka genom muntert skämt. Qvinnan har ingen bättre sköld för sin dygd, än när hon sätter skämtet mot mannens passion. Att gifta sig med Constance, hade ännu icke fallit Riancourt in. Frånvaron från föremålet för hans sinnlighet hade ännu mer upptändt hans passion; han fruktade dessutom icke blott Ludvigs företräder, utan kunde icke heller befria sig från den tanken, att Raymond hade för afsigt att sjelf söka vinna den sköna flickan, och derföre ansåg ban för nödvändigt att icke. längre dröja med ett afgörende steg. Hen föll till Constances fötter, bekände för hundrade sången i de mest glödande uttryck sin kärlek och förklarade, att han skulle dö af svartsjuka, om Raymond och Ludvig längre finge umgås i huset. Constance invände, att hon icke kunde hindra detta. Tillbedda flicka,, sade han nu och satte en dyrbar ring på hennes finger, tag detta som ett