Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 2

var Thorsdagen den 30 Maj, då Jacques Laffittes lik fördes till sitt hvi!orum. Att beskrifva begrafningen vore öfverflödigt, ty alla tidningar hafva gjort det; men hvad jag, såsom ögonvittne kän intyga, var den allmänna sorg som beherrskade alla. Uader de flere timmar jag tillbringade ule såg jag icke ett leende, icke ett enda muntert ansigte, hos dessa eljest så lifliga menniskor. Allt var allvarsamt, dystert. Hvarhelst liktåget gick fram rådde en tystnad som i en kyrka, och alla hufvuden bottades, af de 700,090 menniskor dem, såsom jag af flere personer hört, man anser hafva varit närvarande. Processionen bestod af flere tusen, af alla klasser, embetsmän, deputerade, pairer, nationalgardister, medelklass, adel, handtverkare, arbetare, fattiga och studenter; med all politisk antagonism hade den aflidne dock oräkneliga vänner, och än flere som hos honom stodo i förbindelse. Regeringen använde 3 å 4000 man kavalleri och infasteri samt 2 batterier artilleri att öka glansen af processionen — och sikerheten, ty man ville förekomma alla revo utionära rörelser. Också anfördes trupperae af den i Paris kommenderande generalen, och sjeifva krigsministern, marskalken Soult, hedrade begrafningen med sin närvaro. Till yttermera säkerhet — om ock icke till prydnad — voro alla trupper i kasernerna uppställda. Tack vare dessa mått och stez, allt aflopp fredligt; men också sträckte sig omsorgen ända derhän, att med escort, i fullt sträck, låta den vagn aflägsna sig från kyrkogården Pere Lachaise, i hvilken Beranger, skalden, befana sig; ty redan började symptomer bland ungdomen yttra sig till en åt Beranger ämnad hyllning. Polytechoiska skoans elever hade icke erhållit tillåtelse att den dagen gå ut; deremot begåfvo sig 200 af dem den påföljande söndagen, deras fridag, till grafven, der en af dem i ett luznt, men kraftist tal uttryckte deras vördnad för Lafittes minne. Arago talade mindre vehement än man väntat; men Garnier-Pag; besagnade tillfället att yttra de skarpaste saker. Det vackra af dagea var ordning, och den gemensamhet i aktning som alla partier ådagalade; alla tidningar hafva innehållit Laffittes loftal (upprigtigheten lemnar jag derhän) och detta är en allmän opinions-triumf. Hofvet hade fyra vagnar i processionen. Det befinner sig nu qvitt en mäktig och deciderad motståndare, helst som Lafitte redan i flere år öppet öfvergått till Republikanerna, dem han dittills icke tillhört. Smädad systematiskt och af platta efterpladdrare, har hans moraliska rykte dock aldrig lidit; planmässigt utsatt för kabaler att ruinera honom, har det icke lyckats bättre, än att han, trots alla offer och förluster, efterlemnar 46 millioner francs — 8 millioner R:dr Svenskt B:ko; och hans politiska misstag till och med d 8 Aug. 4830 voro en följd af den riktning han då ansåg Julirevolutionen böra taga. Man har uppsåtligen skildrat honom såsom ett svagt hufvud; men enhvar som kärnt honom medgifver att han egde all sina landsmäns, Gascognarnes, slughet, mycken underbyggnad, medborgerligt mod (och till och med fysiskt, ty han tog under skjutandet 1830 vägen genom gator der kulorne susade); att någon finnes den han icke bedömt rätt, är en omständighel gemensam för honom och många andra, och vanlig i vår verld; skillnaden är bott mot vanliga förhållandet, att det icke sedermera stod i hans makt att omgöra vissa saker. — Han lefver nu i vördadt minne, grundadt på hans politiska förtjenster, hans redlighet, hans oezennytta, hans välgörenhet och hans personliga älskvärdhbet. Hans högmod var att hafva arbetat sig upp från en tomhändt timmermansson i Bayonne, hvartill också en nästan exempellös lycka bidrog. Hans principal associerade sig 1804 med honom under firma Perregaux Lafitte et Co. — Under hans sista sjukdom frågade bans dotterdotter (fadren är prinsen af Moskwa, son af marskalken Ney), huru det kom sig att morfar icke också vore prins. Jo jag är det visserligen, svarade Lsfitte, ty jaz är Prince du Rabot (Hyfvelprins). — I sin ungdom var han den utmärktaste af alla aktörer på privattheatrar. De offentliga theatrarna. De hafva för närvarande icke något nytt af synnerligt intresse att bjuda på, och så har det länge varit. Publikens smak, dramatiska konsten och författaretalangen måste vara i förfall. Detta är väl blott till hälften sannt, man är blott öfvermätt; men emedlertid har Odeons-theatern funnit på ett godt retningsmedel, ehuru första iden tillhör kungen i Preussen, som användt det, redan för några år sedan. Men Odeons direktion har, fördomsfritt, begagnat denna förut använda kur, då den har börjat gifva c:a 45 gånger, och ännu fortfar att gifva, för fullt hus Antigone, sorgespel af Sophoeles, så noga som möjligt ordagrannt öfversatt, Fr a Tr SE TT