Aftonbladet – 22 juni 1844, sida 2

UU UU Förstämd kom han hem och salte sig tankspridd till sitt partitur. Han tänkte och tänkte, skref, strök ut och kastade efter fåfänga bemödanden pennan ifrån sig. Med denna oro i hjertat kan icke den onde komponera,, sade han slutligen och steg upp. Han tog sin batt och begaf sig ut åt parken. Här hade han knappt gått några steg, innan sångaren Farinetti med några andra unga karlar stormande kom emot honom. Han märkte, att Farinetti pekade på honom och under ett hånskratt sade några ord, hvarpå hans följeslagare utbröto i gapskratt. Ludvig, som alltsedan aftonen på värdshuset hyste agg till sångaren, kände sitt blod sjuda. I det sällskapet gick förbi honom, skuffade en af dem, omisskönneligen med afsigt, honom häftigt i sidan. Min herre,, sade Ludvig och stadnade, en annan gång torde ni bafva godheten att se för er. Se, der ha vi vår storskrytare igen! ropade den tilltalade. . Dolorosos riddare, anmärkte en annan. Och för närvarande Riancourts substitut! menade en tredje. Den nya stora sångaren, Dolorosos lärjungel tillade Farinetti. . Han uppträder väl snart på scenen?) fortfor den första. Ja, han vill bli min rival; hans Duleinea tänker sjunga omkull min hustru, och han mig. Lycka till, låt honom komma! utropade sångarens vänner i chorus. i Mina herrar, tog nu Ludvig till ordet, njag ursäktar er med bänseende till det tillstånd, hvari ni befinner er. Låt mig komma frare Tillstånd? Hvad, tillstånd? Karlen anser oss väl för druckna? ropade de nu om hvarsndra och trängde sig inpå honom. Som Ludvig fruktade ett anfall, stöide han sig med ryggen mot ett träd, knöt händerna och hotade att genast märka den, som skulle våga röra honom. Farinetti, som tycktes blifva rädd, sökte lugna sina