Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 2

delig befordran nödgas egentligen tigga förord hos personer, som åtminstone icke förstått pröfva dugligheten till andeliga embeten? att se dessa få stå cbesatta år ut och år in, icke för det att man ännu varit tvehågse om den sökandes lärdom och andra till det embetet erforderliga egenskaper, utan för det man hyst tvifvel om bans politiska tro. Från den opinion, som i närvarande stund möjligen kommer att uttalas af svenska presleslåndet, får man således icke ovilkorligt sluta till den opinion, som verkligen råder hos svenska preslerskapet; man kunde lätt förhasta sig i en sådan sutsats. Imedlertid är det inärvarande stund ståndet, sådant det för ögonen befinnes, som skall för en fjerdedel afgöra de stora reformfrågorpas, eller rättare frågans, öde. Vi tvifla ingalunda, att åtminstone de fleste skola rösta efter hvad de innerligen äro öfvertygade vara deras innerliga öfvertygelse. De skola icke sätta fäderneslandets intresse bakefter kyrkans intresse; men de skola kanske missförstå detta sednare och något för mycket förvexla den andeliga kyrkan med den verldsliga kyrkan, för högt skatta behofvet af en politisk magt hos denna sednare till skyddande af den förra. Denna åsigt, som säkerligen ligger djupast på bottnen af motiverna vid reformfrågans behandling, kommer dock troligen föga att synas. Fordom syntes den företrädesvis; men af skäl, som här vore för vidlyftiga att utveckia, har den nästan upphört att vilja fram i dagen; man vill numera icke ens riktigt gerna tala om, att presteståndet skulle representera bildningen, hvarom så mycket ordades för icke lång tid tillbaka. Men skäl skola icke tryta; i det hela hafva vi redan anfört dem. Man kan våga spå, att en god portion skryfmteri kommer att sticka fram i debatten hos presteståndet, iikasom säkert inträffar, hvad vi förut nämnt, att hos Adeln det allmännaste verkliga motivet, nemligen att det icke är nödigt skänka bort någonting, man besitter såsom enskild egendom, skall föga eller nästan intet uttalas. Denna princip är hos presteståndet redan modifierad och på visst sätt förädlad genom den enskilda egendomens öfvergång till en korporalions ezendom. Eget är imedlertid, att sådan stundom försvaras med större ihärdighet, ja förbittring, än icke blott den personligas, utan till och med än den stora korporationens, fäderneslandets. Institutioner kunna lyckas att göra stånd till mångens rätta fådernesland.p — — — — Man läser äfven i Vinterbladet följande: )Men — och detta men, borde med thordönsstämma dundras i koteriets öron — men om Konung Oscar vill blifva folkets man, så skall folket stå som en man för honom. De dofvsa lgrumsnin ar, som redan låtit på långt håll hörs sig, de små qvinter, som blifvit spelade, de rykten och annat otyg, som blifvit i förkännings-väg försigtigt utmånglade (och detta är den vanligs l förberedande manövren), de förtäckta varningar Toch falska råd (af sednare slaget kafva vi just i daz anfört ett exempe!), som vankats, allt böj bafva förkunnat både Konungen och folket, hvac klockan är slagen, och att de böra vara på sir vakt — de gemensamt, de innerligt förbundne Folket kan icke intrigera; det har ingen förening punkt och är intet kotteri. När det handlar handlar det inunder Guds fria himmel och infö dagens ljus. Må dess fiender begripa detta oci tillika begripa, att folket ieke mera är en Ir massa, och att man, till dass ledande -med viål eller list, i sina kalfskinn förgäves söker en an visning från försvunna dagar. Ljuset har blifvi folkets arfvedel; och den omiätliga, oemotståndlig , magt, som bildningen nu utöfvar öfver ve:lder I har fallit i fo!kets händer. pMon ser böraf lätt, att det icke är stånds-ha hvilket vi ville påpeka eller väcka; ty ljuset oc bildningen har genomträngt alla stånd, och detö äfven inom alla stånd, som det koteri, vi antydi har sina rötter. Huruvida det ena komme -latt sticka upp sitt hufvud mera på ena ställe än på det andra, det andra mera tvörtom det är en fråga, som mean icke behöfver söka förtid besvara; svaret skall snart nog visa si Nationen vill numera icke rangera sig efter stånd .Ihon har vuxit ifrån dem och söker sina före ningspunkter annorstädes. Och det är just för at slippa ifrån den gamla indelningen och de me den så lätt förenade onaturliga splittringar, sor en representation på annan än ståndsgrund blifvi nationens stora problem. Ilon begriper full vä att olika meningar och olika intressen i all ti komma att kämpa med hvarandra; men hon vil att dessa meningar och intressen icke måtte upp ställa sig i leder, rangerade efter konstlade elle tillfälliga grunder; hon vill, att kampen skall ui kämpas på öppen och gemensam grund, icke afstängda hagar, så att den ena fraktionen ka segra i den ena, under det hon ligger underi de 2ndra, och således striden aldrig kan afgöras, uta evigt fortgå såsom en tärande kräfta, såsom e under askan ständigt glimmande eld, hvari de oskyldige småningom förtäres med den skyldig utan resultat och slut. Om man vill göra e evigt strids-tillstånd, så tillställer man en slånd: strid. I Re Mo mmNN Tv I am Vv Tr W I DB er I DD I -—1 er he I Ne ggn SET a Ca RR FR An OR