Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 2

ten, hvaruti de konservative nog akta sig att medgifva någon ting. Hvad vi dagligen se omkring oss, och hvad historien från förflutna tider visar oss, det halkar förbi dem; i deras tycke hafva stånden icke varit en så oduglig representation; och det högsta, de medgifva (och som i: mången reform-vän äfven är godtrogen nog att fästa sig vid, såsom det värsta gravamen), är, attl: machineriet är något inveckladt och tungt. Men häri ligger det stora misstaget; det är just anden, som tryter; om våra stånd hade det bästa ma-l chineri att röra sig med, så blefve de lika odug-l: liga, likasom ett klumpigt machineri icke skullel. hindra en representation, der anden är oförderf-. vad, att röra sig rätt rask. Nej, det är myckna il: 4 språket om arbets-sättets långsamhet och om möjligheten att, med hvad som finnes, uträtta någon ting, blott det vore bättre ställdt, är den: ljufvaste musik, stånds-konservanterne kunna få: höra; det themat bearbeta de med förkärlek, medgifva allt, hvad man möjligen kan önska, och äro i högst aimable, i fall de få en stackars beskedlig : liberal att ingå i vidlyftiga debatter om det äm-! net. Ibland de saker, vi först och sist och längsti och bredast få höra omordas vid riksdagen, kom-: mer detta att stå främst, derom må den benägnel läsaren vaa fullkomligt säker. Men — må reformens vänner vara på sinl! vakt! framför allt ingen underhandling, ingen ting, som förråder möjlighet af en dagtingan i det af-l: seendet!!! Skola vi behålla stånden, så må del: stå qvar med sin hela äfven yttre vederstyggtig-. het och klumpighel! Den är enkom skapad förl: dem och passar dem förträffligt; ingen ting annatl kan trifvas tillhopa med den. Om de samlades, såsom stånd, under hvilka former och hvilken: arbetsordning som häldst, så skulle de ingen tingl godt kunna uträtta, ty deras rot är oren och samhällsvidrig. Deremot, om det skulle lyckas att jå en annan, rationel och alimän sammansättningsoch valprincip och, under den, alldeles samme personer blefve valde, som nu sitta, så skulle desse personer vara någonting helt annat, och det är mer än troligt, att de då skulle kunna uträtta mycket godt. Blotta den tanken, att de samlas såsom svenskar, icke som slånds-bröder, vore tillräcklig att bortnöta det mesta onda, som lådar vid dem. Vinterbladet gör derefter en uppställning af de konservativas taktik, och fortfar sedermera: ,Det är egentligen på Riddarhuset, som denna falang har sitt hemvist; en prest her just icke mycket personligt intresse att tänka på framtiden, om han icke är desto yngre och sålunda kan hoppas få vara med några gånger till; ty det är blott händelsevis, t. ex. bans son äfven är prest, och han kan i alla fall icke räkna på en lång afkomma af prester. Inom det ståndet är det således vida mindre ömbeten om hvad man kan anse för enskild egendom, som agerar, utan en känsla, en vanans magt, ett från långliga tider innött föreställningssält. Detta har i flesta fall antagit natur af en verkligen ocgennyttig öfvertygelse; kärleken till kyrkan har till den grad amalgamerat sig med hela själsstämningen, alt den skilnad, som finnes mellan kyrkans andliga och verldsliga betydelse, bortfallit och ömheten om den verkliga religionen omfattar äfven tionde, lönings-hemman, boställen Oo. d. Att dessa på något sätt hotas genom införande af en annan representations-form, finnes väl ingen anledning latt frukta; men det är likasom en dunkel aning; -Isom inger vissa en sorts fross-skakning, så snart Iman tänker sig den tanken, att kyrkan, ej meIra skulle vara skyddad af ett egzets stånds del i national-församlingen. Dessutom finnes en annan omständighet, som Iman bör taga i betraktande, om man vill uppsöIka skälen, hvarföre en stor del af presteståndet, loch i synnerhet de högst uppsatte, nu hysa såIdan vedervilja mot en mera liberal och samfå!lig representation, eller allt liberalt och samfälligt i -Jallmänhet: ibland prester, likasom bland andra medborgareklasser, hafva uppfostran, studier, umlgänge, falilenbet frambragt olika politiska tänkesätt; och presterne äro alla embetsmän, och de högst uppsatte och inflytelserikaste embetsmän med kunglig fullmagt, d. v. s. tillkomna genom regeringens ynnest. Har en regering då länge, t. ex. i elt tredjedels sekel, funnits, som ohöjjdt visat, latt endast bekännandet af en viss politisk tro lkunnat förskaffa denna ynnest, så skall man icke lförundra sig, om en embetsmannakorps, som på den långa tiden hunnit blifva hel och hållen tillsatt, företer en öfvervägande lutning åt den tron; det enda, som är att undra öfver, är att verklisen så många inom korpsen finnas, hvilka icke tuta deråt. Detta bevisar bäst, alt Sveriges presterskap i allmänhet visst icke är ogynsamt mot tiberalare statsformer. En blick på provinsernas I pastoratsstatistik, om vi så få säga, och på stånIdets elementer från de olika landsorterna, skulle Ikunna visa åtskilliga rätt kuriösa facta i det afIseendet. Hvilken embetsmannakorps skulle icke, lunder sådana förhållanden, hafva hunnit på så liång tid epureras)? I hvilket land skulle sjelfständigheten, d. v. s. mod att visa sig tänka hvad man i själ och hjerta tänker, kunnat motstå ett Iså hårdt prof, som att se alla aspiranter till anEE OO Nn