Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 2

EN hvad de allt heta, dessa dyrbara ädelstenar, de! stråa ännu! — Ja, ty han är död... Så var då I allt förgäfves! — Jag sjelf har bidragit att stegra hans äral O, Mozarti Doloroso hade ofrivilligt med hög röst utropat detta namn. Förfärad sprang han upp och kastade vilda blickar omkring sig. Derpå for han med handen öfver pannan och suckade djupt. Långsamt vandrade han genom rummet. Framför spegela stadnade han och betraktade sitt bleka ansigte, sina grå lockar. Han hvilar i frid,) tänkte ben för sig sjell, och jag vandrar, förfallen åt ålderdomen, omkring utan ro. Hvad har jag vunnit? — Vore jag död, så skulle äfven mitt värde blifva fullkomligt erkändt. Ja, jag längtar efter döden. Med min död begynner ju först mitt lif. Han satte sig åter till partituret, men hade förlorat hågen att sysselsätta sig dermed. Det I (föreföll honom så doft i rummet. Han klädde -I sig derföre och besökte promenaden. Här mötte ,Ibonom baron v. Klinzgen, en dilettant och god i Ibekant. De helsade, och baronen gratulerade till r gårdagens opera. vEtt skönt verz, ett gediget ., klassiskt verk, bäste herr kapelimästare, tillade alhanr, pert rykte fullkomligen värdigt; men, — tag ilieke illa upp det, — något för allvarsamt, fö t harmoni, för mycket djup; nu vill mar gods, melodier, dansrythmer. Ni och äro tvifvelsutan de största nu lefvande arne; men Rossini et konsorter och denyar ä , medge raig det, hafva någonting pi sonling ickrande och förledande. Or ;i en gång ville skrifva en opera a det blefve en himlasalighet! Huru hopelimästaren skulle vara till mods vi