Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 2

— Vinterbladet för i måndags har angåend representationsfrågan ett par längre, mästerlig tänkta och skrifna artiklar, af hvilka en före kommer under rubriken riksdagen, och ur hvil ken vi lånat följande utdrag: Man skall vid riksdagen få bland de privilegi erade se två slags stridsmän: talande och vote rande. De förre skola ofelbart komma att utveckl en omätlig apparat af theorier och skäl; de sed nare bekymra sig icke med dylikt besvärligt 0 tyg, utan lägga sin voterings-lapp. Får man i medlertid någon af desse till tals mellan fyra ö gon, så säger han helt oförtäckt: jag vet icke hvarföre jag skulle skänka bort en rättighet, ja bar. Till det inskränker sig hela hans hjerne arbete om saken; hans representations-rätt syne honom vara hans enskilda egendom, på samm sätt som hans gård och hans häst och hans råck att det kan vara skadligt för fäderneslandet, at han har en sådan rätt och på sådant sätt, de bekymrar honom icke; han har nu en gång de rätten och behåller honom för det, att det ick faller honom in att skänka, bort den, mera äl gården eller hästen eller råcken. Om den sake finaes intet vidare sätt att konmfma till tal med honom; han begriper icke, hvarföre ha skulle åt andra enskilda skänka bort, hvad haj sjelf som enskild eger. Att det skulle skänkas eller rättare återgifvas, åt fåderneslandet, den tan ken vill eller orkar han icke tänka; och han gö sig intet begrepp om, att hvad han anser för si egendom, är icke annat än ett uppdrag, en be fattning. Det längsta man i synnerligen lycklig fall kan komma med honom i raisonnement, är åb, det har ju gått bra så länge och kan sålede gå bra ännu en tid. Så mycket har han åtmin stone lärt af sina talande bröder. Och det är också just den stora tviste-punk