Aftonbladet – 15 juni 1844, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: LAFFITTES BEGRAFNING. Denne store medborgare, en af vår samtids ui I märktaste karaktörer, har betalt sin skuld åt föl gängelsen. Hans minne skali lefva hos efterver den, så länge upphöjd fosterlandskärlek och o gennyttig uppoffring för det allmänna tala ti menniskornas förstånd och bjertan. Om har högtidliga begrafning har redan något varit nämns i denna tidning. En korrespondens-artikel frå Paris af d. 20 Maj skildrar ett och annat Liktåget. Vi meddela ur densamma målningen de notabla män, som uppburo hörnet af bår täcket: — — En syn har gjort stort intryck på mig; e ter den anspråkslöst prydda likvagnen gingo fyr sörjande, med blottadt hufvud och sorgflor krin armen: Thiers, hvilken aldrig förekommit mig s gråhårig som i dag, böjd och — så syntes det — med ett oförnekligt uttryck af bedröfvelse. Ha hade i många år varit den aflidnes vän och lär junge, bott i samma bus och varit förtrogen me den, hvilken han öfverträffade i snille och politisl skicklighet, men med hvilken han aldrig kund jemnföra sig i heder, ärligt sinne och i viljan: renhet. Efter julirevolutionen hace Laffittes stjerna bleknat, Thiers deremot glänste i tilltagande ljus: den olika lyckan hade skiljt dem, Laffilte kunde ej gilla sin yngre väns Pfilosofin. Förre tiders vännskap sökte -och återfann sin plats vid veteranens likkista; måtte Thiers i framtiden hbafva den aflidnes bild trogmare för ögonen, än han haft den lefvandes! Bredvid Thiers gick Arago med upprätt hufvud och håret vildt flygande kring den olympiska bjessar. Han, som i kammaren, uader de dagar, då den sista vänskapliga berörinsen med det nya konungahuset egde rum, i sinnelag och öfvertygelse var oskiljaktig från den döde, . ville också följa. honom bland de närmaste på den sista färden. Vid hans sida gick, eller ;narare släpade sig, böjd af sorg, en hel historia, en historia full af kärlek och vänskap, full af lada och sorgliga minnen, rörande såsom truheen och upplyftande såsom poesien, hvars älskade ;om han är: Beranger, som älskat, ärat, firat och esjungit den aflidne under hans lefnad, och som iu med honom begrafver den sista, käraste och nnerligaste förtrogne af sin ungdomsfröjd och Märta, medbrodern i restaurationens strider och träfvanden. Hvilken djup, outsäglig smärta måte icke under denna tunga färd hafva fyllt skallens bröst! Svunna äro alla dessa kampens, det rnfasta motståndets, stridens sköna dagar, strien är slutad, kämparne begrafna eller kraftlösa ch modfällda, och ... hvar är målet? Den fjerr e var Dupin den äldre. Processionen var talrik, 1en bestod mera af folket och frivilliga deltagane än af officiella sörjande; deputerade kammaren örekom mig icke på långt när fulltalig, och af ärskammaren såg jag nästan ingen ledamot. De simpla borgrarne, det uniformerade natioalgardet och ungdomen intogo en ganska ansen8 sträcka; de behöfde, jemte likvagnen, en tima för att passera angifven punkt. De militärika försigtighetsmått, man vidtagit, voro alldeles fverdrifna: först kom det ridande Municipalgaret, derefter dragoner, linieoch lätt infanteri af msk 2 RTR SNR SR gr er hn