Aftonbladet – 15 juni 1844, sida 3

PR Ren nn esse AA Ean för långt. Vi äro ännu för litet bekanta, til alt förstå hvarandra. Mitt lif har varit egnadi åt iakttagelser öfver konsten. Det resultat, hvarlill jag kommit, är tillfredställande för mig, tillintelgörande för andra. Låt dem sjunga ur Tancred eller Vestalen, Iphigenie eller Cosi fan tutte, Cesar eller Brennus — det är allt ett och detsamma. Ni förargar er öfver Rossinis stormtruinma, öfver Spontins massor! — Min Gud, kommer ni ej ihåg SartYs Lingfredagsmusik i Petersburg, då han förstirkte sia ofantliga orkester och sånzpersonal med kundra ryska horn? Minnes ni ej bans te Deum efter eröfringen al Oczakow, då han till dessa verser äfven bifogade kanonskolt, på det sätt, att kanoner af olika Kali ber aflossades taktmässigt och på serskilda ställen brummade basen? Hvad är väl Spontinis orkester, Rossinis piccolaSöjt och trumma mot sådant? Och allt detta skedde ir 1703, för ett halft århundrade sedan! Har det funnit härmare? Nej, det har gått förbi utan att lemna något spår ; så skall också det moderna oväsendet med massor gå förb: utan spår. Doioroso nickade vänligt med hufvudet, — Ja, i sannipgp, sade han, den förderfvade smakens tid kan iche räcka för beständigt. Mea Raymond hade blifvit ganska allvarsam. Stackars Poloroso, stackars kompositör, tänkte ban ör sig sjelf, du förstår mig icke. Du står på samma låga trappsteg af insigt och vetande, som la andra, till och med de störste musiei. Sanningen skulle krossa dig, krossa alla. Nå Constoancer, forlior fadren och ill sin dotter, så låt det då vara Rossini n duett ur Tencred med henne, bäste hr L