Aftonbladet – 13 juni 1844, sida 2

ppsyningsman, men, Vesyanerligt nog, har denbe 1b-1i en enda bitjenst. (6 — Az — Det omnämndes i går att egaren af Nya etern, herr kapten Lindeberg, blifvit af sina reditorer nödgad att afstå sin egendom. Denl krift, hvarigenom herr kaptenen bemötte snsökingen härom, lemnar en utförlig ö versigt af dej era Orsaker, som sammanverkat att försätta Nyal eaterns affirer i en sådan ställning, att den nu träffade rupturn deraf blifvit en följd: vi medela derföre besagde skrift, hvaraf början här! öljer: Till Stockholms Stads Vällofl. Rådhus-rätt! Då Hr kassören Lind hos vällofl. Rådhus-rätten yrat mitt försättande i cessions-tillstånd, och jag ej an bestrida det förhållande han anfört till stöd för itt påstående, bör jag icke längre fördröja ett steg, om visserligen strider emot min enskilda öfvertygelse ch som. jag anser för det sämsta af alla sätt att ordna ina angelägenheter, men hvilket jag, beherskad af mständigheternas tvång, icke lärer kunna i längden indvika. Jag anhåller således ödmjukligen hos välofl. Rådhus-rätten om mina borgenärers sammankalande, för att, mot afståendet a! min egendom till leras förnöjande, blifva från deras vidare kraf befriad, ch bifogar härmedelst uppgiften på mina tillgångar och skulder, under förbehåll af framtida rättelser eler tillägg i hvad som nu möjligen kan vara uteglömdt eller origtigt uppgifvet. Då likväl det företag jag börat eller lyckats genomföra: anläggandet af en ny teater för talscenen, ådragit sig en allmän uppmärksamhet, då den ogynnsamma ekonomiska ställning, vari jag pu befinner mig, synes lemna problemet löst, huruvida en teater i något större scala, kan i Stockholm bära sig utan offentligt understöd, och jag ör öfrigt är skyldig mig sjelf, att befria mig från hvarje misstanka för en oriktig förvaltning eller en oklok, på inga sannolika grunder byggd, spekulation, anhåller jag att en stund få upptaga vällofl. Rådhusrättens tid med en framställning af denna teaters historia. Det företag, hvari jag inlåtit mig, var egentligen icka något nytt, hvarken öppnandet af en i hufvudstaden hittills obekant industri, eller utvidgandet af en gammal utöfver dess af behofvet föreskrifna gränser. Det var endast sakernas återställande i samma skick, hvari de befunnit sig i mer än 60 år, och under tider, då Stockholm både hade en mindre folkmängd, samt denna en mindre. utbildad smak och estetiskt sinne. Gustaf II fann redan år 1775 det dåvarande Bol!lbuset otillräckligt för de skådespel som gåfvos, och beslöt Stora Teaterns byggande, hvilken blef färdig år 1782, hvarefter Bo!lhuset endast begagnades för talpjeser. Då det skulle nedrifvas, fann dåvarande förmyndare-regeringen cen talscen likväl oundgänglig, och inredde dertill den dåvarande arsenalen. Efter dennas brand år 1825, måste talscenen flyttas till Stora Teatern; men hvar och en insåg, att denna sistnämnda icke härtill var lämplig, och man önskade allmänt, att den timade förlusten måtte kunna ersättas. Dåvarande direktören för kongl. spektaklerna, framlidne grefve Lagerbjelke, säger också i sin embetsberättelse till konungen af den 40 Aug. 4826: Jag kan ej vid slutet af denna artikel återhålla en anmärkning. Äfven då jag, inträngande i framtiden, föreställde mig kongl. stora teaterhuset repareradt, tillökt, brandförsäkradt; återstode likväl i sin fulla vigt behofvet af ännu en teater för talscenen, när omständigheter och tillgångar möjeligen tillåta ett dylikt företag.Hufvudskälet dertill (hyartill många bidragande skäl dock kunna läggas) är det redan anförda: det finnes icke mer än en teater i bufvudstaden!, — Ea af statens högsta embetsmän, fom borde hafva någon kunskap om ståtens tillgåpgar, om regeringens afsigter och framförallt om scenens behof, ansåg följaktligen problematiskt, när omständigheter och tillgångar kunde medgifva uppfyllandet af denna önskan, af denna nödvändighet. Behofvet förblef i 47 år oafhjelpt. Då företog sig en enskild person att afhjelpa det. Nästan hvar och en ansåg detta företag så stort och kolossalt, att det öfversteg statens, ännu mera individens, krafter, isynnerhet en obemedlad persons, och mat betraktade det följaktligen som en chimär, upprunnen i hans fantasi, och egande der sin enda plats. Framföra!lt betraktade man som en tankedröm, att det skulle bli färdigt och begagneligt på ett enda ESSEN NN RA TATA TE TE NER IEE a MESA KASSE WESSE SRS aa