Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

egen terme dart, har skrifvit en sjudande artikel i Svenska Biet för i går om Riksdagen och Valen. Han talar, mot slutet af sin afhandling, om nödvändigheten att rädda fäderneslandet. Denna nödvändighet är också just hvad vi alltid framhållit. Men då allt visar, att biförfattaren och vi utgöra dismetraliter opponerade skribenter, måste det följaktligen vara tvenne alldeles olika fädernesland, om hvilkas räddning vi på ömse sidor tala. Så är det i sjelfva verket. Vi upptäcka detta utan svårighet, då vi genomläsa artikelns sista tirad, som angår denna vigtiga sak. Det fädernesland, biförfattaren menar och hvars räddning han lägger alla på bjertat, innefattar på långt när icke hela svenska allmänheten, och bar med den föga gemensamt; utan består allenast i den lilla enskilda kast af egoistiska personer, som se sitt nöje, alt med maklighet kunna få lefva på den ötriga, stora allmänhetens bekostnad, hotadt med någon förändring genom den förbättring t representationen, hvilken länge af alla oegennyttige och sansade insetts vara hufvudvilkoret för det rälla, stora och egentliga Fäderneslandets (hela Sveriges) uppkomst. Författaren låter 0os3 förstå, att han till och med hellre skulle föredraga att flytta till Irokesernes skogar än bo qvari Svea lånd,, om representationsreformen införes. Sist utbrister han till sina kastkamrater och själafränder: må enhvar picke akta något offer för stort för all bidraga, att i denna tidpunkt, den i sanning vigtigaste, som sedan lång tid varit inne, rädda fäderneslandet. Vi nödgas vidgå så,som sanning, hvad de frie icke heller göra nåzon heralighet af, att rädda vi oss denna gång icke sjelfve, så må vi lita på, alt ingen annan ngör detn. Af den motsatts, som för. här uppställer emellan de frie och dem, som förf. sjelf tillhör och således utmärker med ordet pvin, ser man tydligen hvilken enskild kast han menar med sitt vin. Att han har den oförsyntheten, att ropa på fäderneslandets räddning), då ban blott menar sitt eget lilla, antinationella partis upprätthållande, kan icke förundra någon. Skulle det också biott gälla en enda person, och denne endetill på köpet vore en moraliter massakrerad, herre, så skulle han säkert ändock anse hela fäderneslandets fall förknippadt med förlusten af hans enskilda fördelar. Mindre kunde det icke heta. Naivt är imedlertid ropet till kamraterne, att icke akta något offer för stort att bidraga till bjelpen. Svårligen kan bärmed något annat förstås, än nödvändigheten att göra sammanskott för röstvärfning till partiets fördel; helst väl ingen på öfverlygelsens väg och blott genom sanningen, såsom medel, kan vwinnas till kämpe i detta led, utan erfordras, nu som alltid, materiella medel härtill. Betydelsefullt slutar författaren med den vinken till sina vänser, att om de icke denna gång rädda sig sjelfve, så kunna de lita på, att ingen annan gör det. Partiet erkänner sig således vara beröfvadt hoppet om underhåll från annan ort, utländsk eller inländsk, högre eller lärre. Det måste bekosta sig sjelf, hvilket är odrägligt, men kan icke numera hjelpas. Hela den fanatiska artikelns långa ingress omfara vi gerna, då den endast består i det tusen gånger upprepade, hejdlösa ovettet emot tidningspressen. Bevekelsegrunderna, halten och innehållet af detta kram känner redan hvar och en utantill, och är icke dupe deraf. Grofheterna hafva denna gång isynnerhet vändt sig emot IDagl. Alledandå, som visst icke derpå lider och troligen ej en gång efterfrågar att nedlåta sig till lett svar. Af godt bjerta efterskänka vi utfallen emot Aftonbladet och det löjliga misstaget om hvem som der håller i styret, eller skrifvit artikeln om Riksdagsvalen. En annan fråga blir, hvad hela den i massa anfallna Svenska Nationen skall säga om biartikelns utfarter emot den. Biförfattaren beröfvar Sveriges lallmänhet kedern och förmågan att sjelf kunna Ibedöma, eller ens under 40 års tid hafva bedömt förhållandena! Svenska nationen har ingenting Jundersökt, utan låtit draga sig vid näsan af tidnipgspressen! Den enda rättskaffens fraktion al denna press, hvilken allmänheten bordt lita på loch ensamt hålla sig till, om den haft något vett — Svenska Biet nemligen — har publiken låtit förtvinan, utan så tillräcklig uppmuntran, att det kunnat bära sig! Men allt detta, jemte annat ännu fasligare, böra vi låta Biet med egna ord framställa: Svenska allmänheten, säger det, har sedan I flera år tillbaka betett sig så, att den gifvit besagde tidningsberrar (Aftonbladet och Dag!. Allehanda) på visst sätt skäl att förakta den i sit! bjerta och behandla den såsom barn, dem man Iförer i ledband. Den har utan undersökning trot! RK AÄMhtadJa 87 oo HA AAh