Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

EEE —— — hvarfy, och sjelfva namnen förblifva icke oantastade. — — Jag må väl här berätta — efter vi en gång kommit på afvägar — hvad jag läst i en gammal bok om en allvarsam kyrkoherde i Upsala, för många år sedan, — det förstås: Ens språkmestares barn bars till dopet af en förnäm och he?crlig matrona. Presten frågar hvad barnet skulle heta? Hon niger diupt och säger: Carl Gustaf, eders högährevyrdighet. När barnet hölts öfver funten, säger han än en gång: nämner barnet. Carl Gustaf, svarade hon och neg diupt. Han svarade med alfvarsam vpsyn: vet hut: jag döper tig, Anders., — — Så hafver högferden, tillägger urkunden, nu på en ptid stigit, at ock kongl. krönta hofvuden få intet beholla något besynnerliget och theras stånd vanstendigt, för sig mera. Vtan gement tyg nog ;tola nu, som fordom aldrig afhördes3, kalla sina barn: Gustaf Adolf, Carl Gustaf, Anna Margareptha, Anna Maria, Margaretha Stina, ete. Så skola the nu heta: jemväl i de hus, ther the intet veta hvar the skola taga then andra biten, när the then ena vpätit. — — Men voro ock flere pprester så alfvarsamme;, så sågo vi intet så monga Charlottor, Reginor, Anna Sophior elc. gå i fähusen; 0. s Vv. — — — Och detta var för 150 år sedan; tänk hvad lyxen på Anna-Gretor, Marior och Stinor sedan dess har stigit! — Fordomtima, så väl hos oss som i all hedendom, berodde det af fadern att låta utkasta det nyfödda barnet eller att upptaga och legitimera det. Af sådana modets och konvenansens utkastade ungar finns det en icke mindre väldig hop De kallas alla, med ett gemensamt namn, Det. går-icke-an. Liksom trollens och dvergarnes fördrifna slägte hafva dessa onda varelser sitt tillhåll bland skogarna och bersen — på den enfaldiga landsbygden, ni vet. Derifrån komma de framsmygande för att bekriga inkräktarne af ett välde, som de anse för sitt. Och så stor är deras arga list,