Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

sådan fager Lokeskepnad veta de framställa sig, att vi, ljusets och upplysningens friborna Åsar, ofta löpa fara att blifva dragna vid näsan. Hvem bar icke hört talas om skogs-nufvan? När man ser henne prättleds, tycker man att hon är som en fager och väldanad mö bör vara, men när hon vänder till ryggen, ser hon ut som ett baktråg — tom, ihålig öfver allt; — är det fasoner det? Nå väl! Så är det också ofta med dessa Det-går-icke-an, För mången synas de som leda odjur, under en fager och dygdesam mask, kantänkal men om man närmare betraktade dem från alla sidor, så skulle det snart visa sig att de äro ett intet, ett tomt, ihåligt intet — alldeles som den otäcka skogsnufvan. Och, jag frågar bara jag, hvad är väl odrägligare än tomheten och pintet,? Ianan jag går att närmare utpeka några af dessa Det-går-icke-an-varelser, och skilja dem från de legitime Det-går-an, tillåten mig — om j annars icke redan tröttnat och funnit sjelfva saken alltför stygg, att ens tala om — tillåten mig förklara, det jag är långt ifrån att hafva den kätterska tron, att j icke allrabäst skullen veta hvad som går-an och icke-går-an, — j, modets och konvenansens ädla beskyddare och dyrkare. Men; sen j, det finns en hop ynglingar, sådane som jag, uppfödda på det rå bondlandet, i becksömsstöflor och vadmalsjacka, hvilka ofta göra sin debut i salongsverlden först vid universitetet, om de der äro nog lyckliga påträffa ett misskundeligt värdsfolk, som sedan introducerar dem i sin umgängskrets — så fin och comme il faut som den nödvändigt måste vara på en så vilter och derhos så nobelt befolkad ort; och att nu dessa unga fästmanskandidater fulikomligt skulle känns alla irrgångarna i den goda tonens labyrint, vore kanske för mycket begärdt. Det är derföre icke för er — gudbevars! — som jag, ovärdige, vil meddela hvad en dyrköpt erfarenhet lärt mig utan det är för dem, af hvilka jag nog vet mig