Aftonbladet – 6 juni 1844, sida 2

SKILLNADEN EMELLAN Öfvertygelsesbibringande, med anförande af skä och ell genom yltre medel, såsom. trug, lock, hot, ) 0. 8. v. åvägabragt Öfvertalande. Den skillnad, vi i artikelns sjelfva öfverskrift ramställt, är, efter hvad vi förmoda, så tydlig ör hvar oeh en, att säkert inzen sätter den 1 råga. Grundsattsen om deana skillnad är likväl sin vidsträckta tillämpning af en så stor och allmän vigt, att vi utbedja oss läsarens uppmärksamhet för ett par exempel, der den förekommer. I det enskilda lifvet, liksom i det offentliga, gifves en mängd händelser, der ett större eller mindre antal personer (menigbeter i socknar, i härader, i. hela län eller i riken) skola åt sig utse någre eter någon, till förrättande af en tjenst, som ganska nära rör allas väl (sockenboerce skola t. ex. välja sig en Själasörjare), eller till utförande af ett för alla vigtigt arbete (bäradets inbyggare skola t. ex. verkställa en brobyggnad å landsväg, och dertill skaffa sig Byggmästare), eller till ombud vid: Rättegång, eller vid Riksdag. Det ligger mycken magt uppå, att man gör ett godt val af person för det: ifrågavarande ärendet. Ingenting är således nödvändigare, klokare, rättare och billigare, än att alla intressenterne härom med bvsrann rådsamma, för att gifva hvarana de bästa möjliga upplysningar om hvilken eller hvilka personer hörja väljas. Om således grannen N. N. säger till grannen M. M. ungefär så hör: efter mitt omdöme bör du välja på mannen X; och denna min tanke stödjer jag derpå, att mannen X vid det och det tillfället, i samma ärende, hverom en frågan är, ådagalade ett förträffligt uppförande, nu god och pålitlig karakter, kännedom om saken, drift och förmåga. Deremot anser jag för min del, att du bör låta bli mannen Z, emedan han då och då bevisade föga eller ingen skicklighet i det ärende vi nu behöfva en dugtig karl till. Hvad skall man väl kunna anmärka emot detta? Utöfvar icke här N. N., genom3det råd han meddelar åt M. M., icke blott den7rättighet, han såsom menniska och förnuitig varelse har, att säga sina oförgripliga tankar om personer och ting, utan derjemte den skyldighet, honom såsom medborgare åligger, att, för så vidt han kan, arbeta för det allmänna bästa genom att med anförda skäl leda den förekommande saken till en god och nyttig utgång? Otvifvelaktigt. Han gör i sjelfva verket ingenting annat än bibringar sin öfvertygelse åt en annan, och uppvisar dervid de grunder, hvarpå hans tanke stödjer sig. Om detta kan kallas att imponera, så sker det dock sllenast genom sanningens magt, och ingenting annat. Helt annorlunda är det, om N. N. säger åt M. M. ungefär så här: Hör på, min kära M. M. om du röstar på X, hvilken jag vill hafva, så lofvar jag dig den och den befordran, eller den och