Aftonbladet – 1 juni 1844, sida 2

— Så du talar! Den äkta veritabla kärleke tider aldrig af någon förändring. Honär en evig hetsblomma, och det är alldeles icke vanan son födt Henne, utan själssympatbien. I kärleken religion är jag en nitisk omfattare af predlestina tionsläran, eller tron, att den Evige af fritt be hag utvalt vissa menniskor, på hvilka kärleken som endast är en ZEon, en andeemanation frår Honom sjeli — för att tala med din prisade Stagnelius — oemotstår dligen verkar. Ack! mid i en öken skulle jag lefva lycklig med henne, der gudomliga, den . . Usehl . . . du förb — oxe! att så skrämma mig midt under ....o Ha-ba-hal skallade det från vännen. Det var verkligen en prosaisk oxe, hvilken, son det tycktes, för att lyssna till det vackra tale om kärleken och zonerna, stack fram sin klum piga no: genom gluggen på ett ladugårdshus, mid för näsav på vår exalterade älskare, och med sit Mu-u-uw — hvilket lät ungefir rom: hvad ä det der för drafvel? — satte en plump punk för den sköna harangen. Samtalet ville ej me återvända tll förra ämnet, och minga dagar ef teråt, då munnen ville tala om det, hvaraf hjer tat var fullt, framstod åter för tanken: den bö lande oxen, som ett varnande omen, med sin: stora horn och sin melankoliska fysionomi, — Så går det ofta i lifvet; — Vi måste taga resor äfven af — en oxe. Andtligen höjde sig den konungsliga grafven med sin gördel af de evigt grönskande furorna nordens palmer,, för våra trötta piigrimmer: blickar och badade sin panna i aftonrodpans skim. mer. Då och då kastade den milda rånguder undan en flik af sin molnslöja och hälsat ä