igenom varit orsaken till den eldsvåda, som berörde natt timat uti enkefru Maria Fablroths, under JM 3 vid Malmskillnadsgatan belägna, egendom; dels kort före sistlidne jul, jemte förre korrektionisten Örnström, gjort försök att å samma ställe ånyo stifta mordbrand; dels egt kännedom om en hos tapelsetaren Johan Fredrik Callander i Maj månad nämnde år föröfvad stöld af tvänne silfvermatskedar; dels natten till d. 49 Novemher, jemte Örnström och ynglingen Carl Magnus Maner, bogått inbrottstöld hos komministersadjunkten Julius Edvard Wretman uti huset J2 3 vid Malmskillnadsgatan; dels afvetat den hos viktualiehandlarden Anders Gustaf Fahlstedt uti huset Mm 27 vid Hornsgatan skedde stöld med inbrott, samt åsett att förre sjömannen Sjöholm till förre vaktmästaren Löfqvist försålt ett paraply, som Lind: qvist förmenat hafva varit af de från Fahl:tedtstulne persedlar; dels ock egt kännedom derom, att förre sjömannen Sjöholm d. 3 sistlidne Januari å traktören Sädows näringsställe uti huset Je 41 vid Regeriogsgatan föröfvat stöld af en silfvermatsked, tillhörig skänsjungfrun Annett Frank: men emedan Lindqvist återkallat sina uppgifter och erkännanden samt någon bevisning icke blifvit emot honom i dessa hänseenden åstadkommen, anser rätten honom i dessa delar icke kunna till ansvar fällas. Lindqvist hade uppgifvit, att han, jeme förre korrektionisten Örnström och ynglingen Maner, den 49 November 4843 hos konduktören Hollström genom inbrottsstöld tillgripit en tulubb, hvilken Örnström till okänd person pantsatt, och en kappa, från hvilken Maner med tillbjelp af förre pionieren Johan Axel Nyman sprättat den dervid hängande krage, hvarefter Nyman skänkt kragen till gvinspersonen Sofia Wilhelmina Wetterström, som derutaf förfärdigat klädesmössor; men då rätten för denna stöld redan d. 4 sistlidne Mars dömt snörmakarelärlingen Ljungberg till högsta kroppsplikt, och då tillika förklarat Örnström och Manår icke kunna till ansvar fällas; samt Lindqvist återkallat sitt erkännande, hvilket han förmält sig endast af medlidande för Ljungberg gjort, har rätten ansett bonom icke kunna härutinnan sakfällas. Sedan Hofrätten tillåtit att Kämnersrätten ägde ä nyo upptaga och afgöra en redan d. 44 Juni sistlidet år afdömd och bofrätten underställd angifvelse mot Lindqvist och tapetserarelärlingen Törner, att hafva begått fickstöld i Jacobs kyrka, för hvilken de då icke kunnat fällas, så, och emedan L. erkänt att han, i samråd med Törner, Christihimmelsfärdsdag sistlidet år i S:t Jacobs kyrka under högmessogudstjensten tillgripit ur fickan från handelsbetjenten Brundin en plånbok, med deruti inneslutne penningar 4 rdr 44 sk., pröfvede rätten Lindqvist böra för denna stöld dömas efter i utslaget åberopade lagrum. I fråga öm en inbrottsstöld, som i December sistlidet år blifvit begången hos drängen Anders Enström och för hvilken stöld sjömannen Lars Ulrik Makra vid kämnersrättens andra afdelning varit ställd under ransakning, men icke kunnat åt saken fällas, har Lindqvist, som i poliskammaren uppgifvit att han begått stölden tillsammans med Örnström och Schortz, inför rätten erkänt, det ban tillika med en till namnet okänd person, som icke varit Örnström, Schortz eller Makra, föröfvat inbrottet och stölden; och har rätten derföre ansett L. skyldig till straff efter citerade -lagrum. I poliskammaren hade L. uppgifvit, att han i December nästlidet år, tillika med snickarelärlingen Wahlberg, Örnström och förre sjimannen Sjöholm, i, Stora Gråmunkegränden öfverfallit saltpettersjuderi-, direktören Sköldberg, då Lindqvist med en kofot gifvit Sköldberg ett slag på nedra delen af kroppen, der-, på Örnström och Sjöholm kullkastat honom och sökt i åtkomma hus plånbok, men ankomne personer skrämt . dem bort; härom har L. inför K. R. pekat sig hafval, haft kännedom annorlunda, än att han vid tillfället, då ban hörde ropen, hastat till stället och sett våldsverkarne bortsprioga. Rätten har väl funnit sannolikt, att Lindqvist i det omnämnda försöket till rån T deltagit, men ansett honom icke kunna mot hans en-t, ständiga bestridande till ansvar fällas. Angående rånet å bankobokhållaren Almgren natten till d. 34 December nästlidet år på Skeppsbron, hade Lindqvist, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med tit. Almgrens egen berättelse, i poliskammearen uppgifvit, att, sedan han tillika med snickarclärlingen Wablberg, Örpström och Sjöholm berörde natt afskrämts från fullbordande af inbrott uti huset AM 4 vid Skeppsbron, och de nedanom Kongl. Slottet förmärkt för dem okände barkobokhållaren Almgren, hade Lindqvist, då Almgren skolat upptaga sin afblåste hatt, med en så kallad kofot af jern gifvit honom ett slag öfver hufvudet, hvarpå Öinström och Sjöbolm kullkastat Almgren och börjat undersöka hans fickor, och att, då Almgren omsider sjelf utvisat, att hans penningar förvarats i bakfickan af rocken, Örnström tagit plånboken och Wahlberg en näsduk, hvarefter de, utan att kunna finna den afblåsta hatten, förfogat sig bort till Blasiiholmen. Dessa sina uppgifter har Lindqvist ioför K. R. förändrat och hufvudsakligen anfört, att, sedan han tillika med nyssuppsilne personer och förre vaktmästaren Löfqvist, utgått från förstugan till huset JM 4 vid Skeppsbron, hvarvid Löfqvist till Lindqvist öfverlemnat en kofot af jern vid pass en och en half aln lång, hade de förmärkt bankobokhållaren Almgren ensam gående åt Norrmalm; att vid det Almgrens hatt blåst af honom och af vinden förts nedåt sjösidan, Lindqvist, Wahlberg, Ornström och Sjöholm skyndat fram, Lindqvist dock endast i afsigt att upptaga hatten, hvilken likväl icke upphunnits utan nedblåst i sjön; att Lindqvist i detsamma sett att Örnström ikullslagit Almgren, men Lindqvist, ehuru han vid tillfället ionehade pyssnämnde kofot, hade likväl med densamma hvarken gifvit Almgren något slag, eller sjelf å honom lagt hand, eller !ens sett om Örnström eller någon af de öfriga tilldelat Almgrer något sleg, men att Lindqvist, om Almgren då erbålit något sådant, ansåg att det bli vit honom tillfogaåt af Örnström, som i sin hand haft en uppspänd fillknif; att medan -bankobokbållaren