Aftonbladet – 1 juni 1844, sida 2

Alltså traskade de båda resande vännerna på egma ben framåt på en liten skogsväg, som : slingrade sig fram genom en ful och steril trakt. — ,Hör,, yttrade den ene, skulle du vara belåten med, att i en så här nedrig och opoetisk nejd framsläpa ditt lif, om du här egde en hydda med allt hvad till lifvets nödtorft behöfves och derhos den älskade, vid din sida? — Jag belåten! Ack, jag skule vara det, om jag här endast hade tillfälle att träffa henne en timme på dagen —p — Bab, min vän! tro du mig — eller Bulwver, om du vill hafva någon högre auktoritet — att när fattigdomen icke har något annat att äts, äter den slutligen upp, kärleken. Och för dig, med dina stolta förhoppningar, vore det väl en stor fattigdom att lefva hör i en elindig hydda.n — pDet hörs, att du aldrig varit kär, ty annars bade du: vetat, att kärleken är en sol, som förgyller äfven det ringaste torftak; att, om man riktigt och djupt älskar, blir allt annat blott: obetydligheter; att . i — Godt och väl! men, ser du; just derföre att jag har älskat, vet jag att den-der solen, ksom hvarje annan, äfven har en nedgång; och om du funnit hyddan dråplig nox i solskenet, så skall du dock, när du ser den i skuggen, upptäcka hvarje brist; minnet af fordna lysande förhoppningar skall föda en son, som skall kallas EiterI tanke, och denne åter en, som heter Ånger. — I Tro mig, kärleken, liksom hvarje annan illusion, tål ingen kritisk undersökning om hvari dess egentliga fröjd består; och vanan, som både föder och föröder kärleken, är ändå till slut en stark kritikug.