Aftonbladet – 1 juni 1844, sida 2

ligt den gamle i högen och de unga derofvan En vidsträckt, om ej just så serdeles vacker ut sigt, gjorde först sina snspråk på uppmärksamhe gällande; — der framsmög den lilla bäcken många krökningar kring ättehögen, — liksom ville han o3erna skiljas derifran och först roga inprägls den i minnet, för att sedan till mälarens och hafveis syskonböljor frambära en hälsning från den konungsliga vikingens stoft; — och sjöng sit! eviga drapa till dess lof, sjöng om fordna segrar och bedrifter den tid ban ännu var stark nog att på sina blåa armar bära hafvets herre hem till den fredliga byddan; sjöng hur ban förr mången sång rodnade af fröjd och stridslust, då en fräck våldsgästs blod blandides red dans yra vågor; sjöng minnets och bragdernas Iof, — det gläder en gamle i högen, hvars tröita vålnid mången g lyssnande, framskymtär på böjder, likt en i cken insvept spira till det hvälfts stoftkapellet: Der, boriom, reser sig, blodröd at brottets minnen och konungsliga illbragder, Vusiorgen på sin höga kulle: — en jättetanke, sträfvande till himlen, men. plötsligt stelnad på sin himmelsfård., Och.termplel sträcker sina längtande armar mot höjden, liksom upplyftade af de dödligas böner derinom. Och der, på fjerran afståad, vid randen af de gröna fälten höjer sig ur svallet af de omgifvande kullarna, de treeniga högarna med sina ren förgätna gudar, like ofantliga vågor som hafva budskap att föra till himlen. Bortom dem atbreder sig den mörka skogen längs borizonten, och man tycker sig höra bruset af dess dyningar en elektrisk kedja fortlöpa till Hågahögens görjel. Tysta, som om naturens och minnets ande