Aftonbladet – 23 maj 1844, sida 3

ep — En norsk tidning berättar följande tragisk -Ihändelse, som tilldragit sig i slutet af förlidet år lvid ett af de aflägsnaste fisklägen i provinser :INordlandene: Tvenne fiskare, som voro grannar, begåfvo sig en ;I morgonstund ut på bafvet, i en båt, dels för att upptaga några den föregående aftonen utsatta garn, dels Iför att fiska. Då de kommit omkring en fjerdingsllväg ifrån stranden, beklagade sig den ene plötsligen löfver svindel, i förening med matthet och stark frossa. VvEfter en kort. tids förlopp, hvarunder den sjukes Ikamrat använde förhanden varande medel, för att lindra hans smärta, och sedan den sjuke förtärt något bränvin, för att, såsom han trodde, få blodet i hastigare cirkulation, men hvilket icke lyckades, enär frossan snarare tillän aftog, erbjöd sig den förre, att föra honom hem igen, hvilket den sjuke också antog. Efter att hafva uppfyllt sitt löfte och öfverlemnat sin sjuke kamrat till hans hustrus vård, begaf sig den raske fiskaren åter allena till sjös, för att upptaga de förr omnämnda garnen. Den sjuke deremot blef sittande i sin stuga, vid ett bord, lutande sin heta panna, hvarifrån svetten neddroppade, i handen, och kunde icke förmås att gå till sängs, förrän efter en timmas förlopp, under hvilken tid febern mer och mer tilltog, så att den sjuke stundtals yrade häftigt. Under det han just höll på att aftaga sig kläderna, beklagade han sig öfver en brännande törst och begärde vatten af sin-hustru, hvilket han också straxt erhöll; men i det hustrun räckte honom vattenflaskan, griper mannen, under ett anfall af raseri, plötsligt en på bordet liggande stor knif, som begagnades att rensa fisk med, och stötte den i bröstet på hustrun intill skaftet, så att hon ögonblickligen, under ett högt anskri, föll död till golfvet. Den på sjön varande fiskarens hustru, hvilken hört skriket, skyndade straxt in i huset, der hon möttes af den förfärliga anblicken utaf den mördade qvinnan och den vansinnige mördaren, som satt och betraktade sitt offer med vildt rullande ögon och den blodiga knifven i handen. Hon förlorade likväl icke modet, utan kastade sig på knä bredvid sin redan döda väninna, för att stanna blodflödet, i förmodan att möjligen ännu kunna rädda hennes lif. I det hon var sysselsatt härmed, fick den vansinnige ett nytt anfall af raseri och stötte plötsligt samma knif, hvarmed han nyss mördat sin hustru, genom ryggen in i hjertat på hennes väninna, hvarpå han tillfogade sig sjelf ett par svåra, ehuru icke dödliga styng i bröstet, så att han nedsjönk vanmäktig vid de begge mördades fötter. Inom kort återkommer den andre fiskaren och skyndar till sin kamrats hus, för att efterhöra hans tillstånd, samt medförande en del af fisken till hans hustru. Att skildra mannens förskräckelse vid åsynen af de begge mördade qvinnorna och den med döden kämpande kamraten, säger brefskrifvaren, förmår jag icke; men så mycket är visst, att det intryck, som denna förfärliga syn gjorde på mig och grannarne, hvilka på den förtviflade mannens rop skyndade till, aldrig faller ur minnet. Det hemska dramat var imedlertid icke härmed slut. Sedan den af blodförlusten utmattade fiskaren, så godt som göras lät, var förbunden, blef han förd till en af grannarne, der han omsorgsfullt bevakades, emedan han flera gånger försökte taga lifvet af sig. Den andre af:sorg djupt nedtryckte fiskaren föranstaltade imedlertid , i förening med grannarne, om de begge mördade qvinnornas begrafning. På begrafningsdagen syntes den olycklige mördaren åter vara kommen till sitt förstånds bruk, och då de begge likkistorna fördes förbi det hus, hvari han bevakades, bad han, med tårar i ögonen, om tillåtelse att få gå ut, för att åtminstone säga sin hustru och hennes vän det sista farväl, hvilket man också tillät honöm. I det liktåget gick förbi, stod den olycklige, med tecken till den djupaste smärta, och betraktade det; men sedan han åter frågat, hvilkendera kistan innehöll hans Hustrus lik, griper boBom åter vansinnets demon, och, slitande sig lös från sina väktare, störtade han efter processionen, kastar sig öfver sin huIstrus kista, hvarpå han, efter ett par våldsamma försök att bemäktiga sig densamma, förblef liggande orörlig. Då de kringstående upplyfte bonom, för att skaffa Thonom bort, var han död. Den olycklige, hvars blöd jöfverströmmade hustruns likkista, blef några dagar derefter begrafven vid hennes sida.n — ETT BARNS STJUFMODERLIGA BEHANDLING. ED tysk tidning berättar följande händelse, som i år tillIdragit sig i Sachser: Dottern af en uppsyningsman öfver gräfnivgsarbetena vid en jernväg plägade pnäIstan hvar dag komma till kyrkoherden i Neukirchen Iför att bedja om litet bröd, emedan hennes stjulmoIder ej gaf henne något att äta. Fiickan hace alltid lått mat, och då kyrkoherden hvarken förbjudit henIne att komma tillbaka eller visat det ringaste missnöje över bennes ankomst, så förundrade det bonom, alt bon icke lät se sig på 4 eller 5 veckor. Arven legaren af huset, hvari flickans fader bodde, hade längre tid saknat henne, och en jemmer, som han ota tyckte sig höra ur en kammare, ledde honom på den Itanken, att rågot brott doldes bärunder. Han skicIkade derföre efter en murare, uppdrog denne att upputsa huset och vid detta tillfälle låta öppna alla rum för sig. Denne måste medtaga en rättsbetj-nt Iför att förmå uppsynvingsmannens hustru att öppna Iden föruträmnda kammaren. Der fann man den 412låriga flickan, lik ett benrangel, nästan naken och Jutbungrad, liggande på bara golfvet. Hennes 43-åriga broder omtalade, att han alla dagar tiggt bröd; och om han icke i hemlighet om rätterna kunnet gifva sin syster ett stycke deraf, jemte vatten, så skulle hon längesedan hafva dödt. Den omenskliga modern häktades genast, men fadren kom undan. Flickan lem VR ———————— LL