Aftonbladet – 23 maj 1844, sida 3

min välgörare, en ärans man, — holländarne min herre! äro verkligen icke något elakt folk — blef innebränd; hans maka var lyckligtvis dö: året förut!... jag sjelf kom med möda undan allt blef förstördt och jemnadt med jorden. .., — Mingoda fru, jag kan icke uttrycka hu lifligt jag deltager i er olycka. .. — Jag hade alltså, som ni finner, haft er ganska personli; erfarenhet af denna krigares vilde grymhet... Jag hade imedlertid funnit en till. flykt, — oh, men hvilken eländig och jemmerlig! — i en liten by utanför staden, hvilken händelsevis blifvit skonad... En afton hade jag här. ifrån smygit mig in tll Wessum, för att gråta på askhögarna efter mitt fordna lyckliga och trefliga heml!... ack, don Hernando! Betänk att jag nära femtio år varit fästad vid denna ort, vid denna aktningsvärda familj, der jag först vunni inträde som ett slags sällskap åt den unga frun hvilken var spanskal, — Så hon var spanska?, inföll don Hernando hvilken icke kunde underlåta att af den gamla: omständliga språksamhet finna sig något litet böjc för ra!jeri. — Ja, min herre! hon var spanska... Men för att återkomma till hufvudsaken, jag hade van. drat in till staden, jag hade letat upp platsen der vår bostad stått, jag vandrade, — guds sor och den heliga jungfrun veta kur sorgsen och he. dröfvadl — omkring öfverallt, jag kom till de; fordna trädgården,... några blommor växte de ännu melankoliskt bland de kringkastade spillror. na och kolen,... jag ville åtminstone ega ett min ne af stället, och jag .plockade upp i min kor; en vacker tulpan, som med till hälften blottade rötter låg liksom i vredesmode undanskuffad et stycke från gången... Isamma ögonblick, huiseh blixtrade ett par sablar öfver mig och jag känd petsen af en bardisan rista mig i sidan... Jw ;ll vanmägtig ned..., — Ah, min fru! jag påminner mig nu fullkom