Aftonbladet – 20 maj 1844, sida 2

sin mor, sin gamla svaga mor, som icke mera behöfde lida nöd, som hon: kunde göra lycklig! Tårar strömmade från hennes ögon, hennes röst blef med hverje ord lifligare och ömmare, tills hon under högljudda snyftningar kastade sig i den öfverraskade moderne armar. Imedlertid hade Louise och Meirhard äfven inträdt, och Therese drog båda med sig i den jublande omfamningen. Tournoi stod afsides; på hans finger hvilade Aimee, som: han: betraktade med ett uttryck af för våning: Han såg ringen kring den betydelsefutla fogelns ha!s, läste namnet och sade. sakta: Ett sillsamt återfinnandelnMen hvilka känslor denna anblick också väckte bho3 honom, voro de likväl snart utplånade genora det uppträde, hvartill han blef vittne. Med smärtsam rörelse såg han den lyckliga gruppen; hans blick mörknade, hans uppsyn ble? sorglig och tankful. Fru Arnold påminte sig först den bortglömde, gick fram till honom och yttrade några vänskapsfulla ord; men han fattade hennes hand och genmälte lifligt, fast endast hörbart för henne: Min fru, glöm, hvad jag nyss sade er! Hädanefter kan ej mera blifva fråga derom. Hon bad honom vara lugn, och jnst, då han ville svara, öppnades dörren, och grefven, åtföljd af Constince, inträdde gravitetiskt. Tournoi bugade sig stolt och drog sig tillbaka i den sista fönstersmyzen, tills grefven belsat på Arnoldska familjen. I det böftist upprörda tillstånd, hvaruti den unga mannen befann sig, förlorade han sin hållning vid mötet med den man, som så oförsonligt hatade ho nom. De Cambis tycktes ej vilja blifva honom varse; äfven Constance kände ett ögonblicks förlä. enhet, raen nalkades honom straxt derpå med vanliz godhet, och fru Arnold sade: Fr Tournoi, mina bästa grefve; en-landsman till oss båda, som ni förr eri redan könner.n sade Tournoi, i det han framtrödde; ni hyser emot mig en fördom, hvilk vördar, ehuru mycket den smärtar mig. Vit