Aftonbladet – 18 maj 1844, sida 2

grundsatser Råbyinrätthingen bekänner ännu icke vunnit burskap vid den inrättning för vanartade barn, som finnes i hufvudstaden. Vi hafve-skäl att tro, det åtminstone några af direktörerne för nämnde inrättning icke äro okunniga om; att klagan blifvit förd af en vid inrättningen anställd person öfver den stränghet, hvarmed barnen der blifvit straffade, öfver försummelser i deras undervisning, samt slutligen äfven deröfver, att personer blifvit från mrättningen aflägsnade, för det de hos behörig man på beskedligt sätt gjort anmälan om hvad de, med afseende härpå, ansågo vara felaktigt. Det är visst möjligt, att någon öfverdrift ligger i dessa klagomål, dem en, efter allt utseende pålitlig och oegennyttig person skriftligen sammanfattat och till Red. af detta blad öfverlemnat; men att de skulle vara alldeles ogrundade hafva vi icke anledning antaga. Vi omnämna dem derföre här, på det bemälde direktion må få så mycket större skäl, att fästa uppmärksamhet på de i Råbyskriften uttalade grundsatser och tillse, om icke dessa äfven för bhufvudstadens inrättning kunde tillämpas. Sker det, så behöiva vi icke fästa direktionens uppmärksamhet på, att vid valet af person att genomföra en sådan förändring, föga makt ligger uppå det stånd han tillhör, och deremot allt deruppå, att han eger ett kärleksfullt bjerta och ett tålmodigt sinnelag, samt anser sin befattning som ändamål, icke som binäring och medel till befordran. Inrättningens förläggande i hufvudstaden torde befinnas medföra stora, kanske oöfvervinneliga olägenheter för principens genomförande, och iså fall boppas vi att direktionen skall finna utväg att förlägga den till landet. För att sätta läsaren i tillfälle att se hur enkelt och rörande ifrågavarande grundsatser framställa sig i den omhandlade skriiten, meddela vi de första sidorna dera!: I Chinas folkrika hufvudstad utsättas enligt Missionärernes berättelser 9000 barn årligen för en bedröflig död. Det Christna Europa ryser för denna stämpel af hedniskt barbari, intryckt på. ett kejsardöme, hvars Monark vågar kalla sig himmelens son; det upptäcker utan svårighet grandet i brodrens öga, men varseblifver icke så lätt bjelken i sitt eget. Ea våldsam bortgång ur verlden i den spädaste barndomens skuldfria ålder; föranledd af urgammal sedvanas och vidskeplig öfvertygelses bäfdvunna inflytande, är ett rysligt motstycke till ett skådespel, icke mindre sorgligt och hemskt; som vi dagligen se för våra ögon, till ett lif, börjadt och fortsatt i yttersta armod och elände, fläckadt af öfverträdelser och brott och slutligen utsläckt under pinsam bestraffning. Och en sådan olycksbana har likväl -månget plågans offer kanske lika mycket genom främmande som genom eget förvållande äfven i vårt fädernestand nödgats genomvandra. Hos oss, liksom i alla de länder, der inga eller endast otillräckliga uppfo: stringsoch: bildningsonstalter finnas för den. läg sta; den kringvandrande, försvarslösa folkklassen låter man ännu en voängd barn uppväxa, omsorgs: löst och vildt, som -foglen under himmelen elle: djuret på marken. Staten har der icke ens för dem beredt tillfälle att få inhemta de för en hva) inom samhället mest oumbärliga kunsksper, de första begreppen i religionen och de bud, hvilka: öfverträdande den menskliga lagen straffar. Fattigskolorna i städerna och fölkskolorna på lande! stå bos oss icke öppna för alla -barn utan undantag. Det är endast kommunernas, som i dem bafva fritt tillträde. Ännu mindre har staten sökt att bereda åt de, af alla öfvergilna, olyckligaste barnen: medel till framtida: bergning. Den bar icke dragit försorg för, att de få lära något yrke eller bandtverk, som tryggar dem möt be: hofvet och frestelsen, den har icke öppnat för dem en boning, som kan ersätta det förlorade fädergeehemmet, eller infört dem på en verksamhetsbana, der de, genom arbete åtminstone, kunn: liflnära sig och blifva nyttiga för andra. För all! detta, säger man, tillhör det föräldrar. och anhö riga att dråga omsorg. Det är sannt, pligten åligger dem i första rummet: Men när föräldrarne antingen äro döde eller alldeles oförmögna at! försörja de värnlösa, och nära anhöriga icke fin nås, som kunna och vilja göra det, då, fortfar man, är det kommunens skyldighet att bjelpa. Men när det icke kan med visshet afgöras, till hvilken församling de förskjutna höra, eller. när församlingen är så torftig, att den icke::en gång kan försörja sina utlefvade fattiga; ännu mindre bestrida kostnaderna för vården af barns uppfostrånj eller när den hårdhjertad skjuter de värnlösaifrån sig, och dessa emedlertid få fortsätta ett lättjefullt och kringstrykande lefnadssätt, tills deras lärotid slutliget oåterkalleligt-tilländalupit. ; I dessa, och Am a räesiesseeRR RR RNRR TREE — Vr rr rr rr