Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 2

TYSKA BETRAKTFLSER VID CARL XIV JOHANS DÖD. (Ur Augsburger Allgemeine Zeilungr.) Ssgan omtalar en klok gumman, som spådde den nyfödde Jean Baptist Julies en krona. Denna profetiska amma var väl revolutionen, som redan stod vid Bernadottes vagga och uppfostrade hans genius i en ofta förfärlig, men lärorik skola, genom de odödliga fälttågen i Nederländerne och i Italien, vid Rhen och vid Östersjön. Ingen, icke ens hans politiske motståndare, kan bestrida att ju Carl XIV Johan, som blott till sitt 44:de år erhöll klen undervisning af en andlig i ett kloster, men sedermera i 30 år nästan oafbrutet rört sig i revolutionens vilda jäsningar och utbrott, i kejsarrikets korrumperande despotism, att Carl Johan likväl utmärkte sig genom många regentdygder. Och låtom oss icke glömma hvilken fi!osofiskt bildad och derjemte genialisk ande, som fordras, för att icke då man, såsom fallet var med Bernadotte, såg så minga förhoppningar, systemer, menniskor och saker störta tillsamman midt för sina ögon, mattas i-sträfvandet efter det politiska idealet, efter realiserändet af förnuftet : statslifvet, och återvända till status quo såsom det säkraste och ensamt positiva. De fleste stora karakterer hafva troligen först haft att öfvervinnsa en viss missaktning för verlden, innan de åter svingat upp sig till den ideella ståndpunkten för verksamhet. Men denna lyftning är visserligen icke hvar och en beskärd. Och dock var det :i ella fall en rättvis stolthet, som i den skarpa brefvexlingen med prinsen af Augustenburg (?) (1812), sedan Carl Johan redan så ofta fört de Fransyska härarna till segern och hade sig sjell att tacka för sin storhet, ingaf honom de orden: Prince, on est de la famiile des rois, quand on sait commander aux hommes. (Prins, man tillhör konungarnes familj, då man förstår att anföra och befalla menniskorna.) Carl Johan har sedan länge funnit sina biografer i Donat de St. Coupe och Roquerfort, i Venturini, i Biographie des Contemporains, i Nikolai, i TouchardLaosse, och slutligen helt nyligen i pseudonymen F. Schmidt, den Tyske Heidelberger öfversättaren af ett Fransyskt original, hvars första utkast åtminstone uppenbarligen kommo från andra sidan Östersjön — Carl Johan egde mycken naturlig vältalighet, och om han också aldrig kunde helt och hållet aflägga sin Gascognska accent, så visar sig dock det värde, han lade på ordets vigt, icke blott i de tal han så ofta höll vid offentliga tillHen, utan äfven i det stora intresse, ban visade