Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 2

samla hustruns tänkesätt; hon skulle vara lycklig hela sitt återstående lif, om herr grefven dröjde under hennes tak. Visserligen saknas der mången beqvämlighet; imedlertid hafva förnäma berrar bodt ännu sämre på resor eller i fält. Constance omfattade förslaget med största ifver, och bestormade fadren så länge med böner och tårar, tills han ändtligen gaf vika. Dammartin hemtade grefvens simpla, mörka öfverrock, nunaan 102 de vigtigaste papperen, penningarne och alla dyrbarheter i silt förvar, samt svepte en kappa omkring sig, derefter gingo de genom en liten trång löntrappa ned i trädgården, hvarifrån de begåfvo sig till en gångstig uppföre berget. Det var natt, intet månsken lyste dem, ingen sljerna tindrade, trakten var vildt romantisk, träden susade för vinden, tät småskog försvårade vägen, men Dammartin kände den noza. Grelven talade icke ett ord; han tycktes nästan duka under för smärta och trötthet, ehuru Constance stödde honom med mer än qvinlig styrka. Slutligen sågo de ett ljus lysa, då den gamle kammartjenaren begärde tillåtelse, alt få skynda förut och underrätta enkan om deras ankomst. Ut tröttad lutade sig de Cambis mot en trädsteom minuterna föreföllo de väntande liksom timmar, tills Dammartins steg åter genomträngde tystnaden. Nådigste herre, sade han, mitt ljerta än tungt; jag fruktar att herr grefven och den hög: vördiga frun aldrig skola förlåta mig. Hon vill icke mottaga ossl utropade grefver med högljudd häftighet. Jag förutsåg det! Hvar öre sökte jag fegt undfly ödet; jag såg ju, at Nemesis upphann mig... Hon valde en ringa hand vill förödmjukande af min stolthet; hon har lyc kats. Som flykting bortvisas jag från bondhu. struns dörr! . Helige Dionysius!, svarade Dammartin bestört hvad bar jog då yttrat, som kan tydas på de sättet? Den gamla gumman grät af glädje, on