Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 2

för ybiografiska beriktiganden, såsom med rätta nyligen blifvit anmärkt i denna tidning. Allt detta och till och med den efter sträng opartiskhet sträfveande nekrolog, som en korrespondent i Stockholm meddelat Allgemeine Zeitung, torde dock icke göra några betraktelser öfver Carl Johans död öfverflödiga; ty Sveriges närmaste framtid torde vara vigtig nog, för att betraktas från mer än en synpunkt. Carl Johan förmådde aldrig, det kan man väl icke neka, att helt och hållet aflägga kejsarrikets grundsatser, om än aflägsenheten af hans stater och en S3:årig fred icke erfordrade så många våldsamma medel till införande af den rationella despotismen,. Under QCarl Johan har mycket skett, som under mindre utomordentliga förhållanden knappt hade kunnat rättfärdigas. Sålunda var han, för att anföra någraexempel, skapare af det s. k. rapportsystemet, d. v. s. den utaf aflidne utrikes ministern grefve v. Engeström till landshöfdingarne aflåtne bemliga instruktion, att insända veckoberättelser, bland annat rörande lugnet i landet, allmänhetens tänkesätt för eller mut regeringen, och aktgilvande på misstänkta personer,. Dit kunde icke fela, att en och annan embetsmans tjenstfärdighet urartade i ögontjeneri och spioner, och alt mängden af åtal för majestätsförbrytelser — hvilka stundom, såsom de mot Höökenberg, Bergelin, Ihre, Lindeberg, Crusenstolpe, erhböllo en så fatal ryktbarhet — alstrade ett långvarigt missnöje i landet. Likaså var det ett vågadt, af oppositionen ofta nog anmärkt, steg, att på hans försanstaltande år 1842 tryckfriheten — tll och meå på en i formelt bänseende betänklig väg — inskränktes, en åtgärd, som icke ens bar sina önskade frukter. Likaså sårades den om lagarnes iakttagande ömtåliga svenska nationalandan deraf, att Carl Johan 4844 uppdrog åt en general, att sätta den, i anseende till den starka rekryteringen, oroliga provinsen Skåne phors de la constitutior (utom grundlagen). På 4820-talet införde regeringen godtyckligt och i strid mot grundlagen en ny riddarhusordning, som den sedermera såg sig nödsskad återtaga. I en sednare tid blefvo visserligen dessa stora direkta kollisioner med lagarne mera sällsynta, men de delade sig deremot i en fortlöpande rad af smärre, och ännu kort före konungens död väcktes en allmän missbelåtenhet genom ett af den inflytelserike, men impopuläre konseljledamoten biskop Hceurlin utverkadt regeringsbeslut, hvarigenom 242 stora bondhemman (de s. k. Halländska kyrkohemmanen), hvilka sedan urminnes tid innehafts af omkring 800 familjer, utan att låta företaga den vid trenne riksdagar begärda undersökningen, förklarades för blott ett slags arrendehemman. Men för att rätt bedömma Carl Johan, böra vi icke förbise de utomordentliga förhållanden, under hvilka ban blef kallad till tbroner, och hvilka förde honom till ett system, som ban visserligen, äfven under förändrade omständigbeter, af vana och af ålder förblef trogen. För kronan hade han att tacka sin adoptive fader Carl XHI personligen och adeln, från hvilken resolutionen utgått. Visserligen begagnade man den finessen attlåta väcka det första os!ensibla förslaget till furstens af Ponte Corvo val i Bondeståndet, hvars af kriget hårdt medtagna och af Ryssfruktan plågade medlemmar man hade ringa möda att öfvertyga om fördelarne af en krigserfaren kronprins. Också lemna biograferna icke helt och hållet utan uppmärksamhet den omständigheten, att Carl XHI var den ifrige stormästaren för -den Svenska och Bernadotte stormästare för den Franska frimurarelogen. Redan förhållandet af tacksamhet måste företrädesvis bindå den sednare vid deras intresse, som omgåfvo hans fosterfader och af samma skäl stodo honom närmast — nemligen den högre svenska adeln. Kronprinsens ställning fordrade mer än vanlig försigtighet. Han, en främling, af borgerlig börd, af revolutionen upplyftad, stod midt emot de gamla stolta slägterna, hvilka ansågo sig sjelfva jembördiga med Wasahuset och hvilka under århundraden brottats med konunpgahuset om berraväldet. Carl XH:s och Gustaf III:s blodiga skuggor, måhända äfven den, 14840 den 28 Maj, så gåtlikt aflidne kronprinsen Carl Augustsande och Gustaf IV Adolph thronafsättning varnade för den ärelystna adelns hämnd. För Carl Johan, som så plötsligen förflyttades i en för honom helt och båliet främmande sfer, vid sidan af en åldrig och dessutom karakterssvag furste, återstod väl ingenting annat än att förena sig mel det herrskande partiet. Deraf kom det sig, att så fort han landsteg, genast en kammarilla omzaf honom, som aldrig blef mäktig svenska språket, söndrade honom från folket och först afstodhonom åt den, som upplöser alla jordiska band. Det låg i denna kamarillas intresso att icke låta behofvet af reformer komma i dagen — hvilket behof redan från Gustaf HI:s tider allt mer