Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 2

jag så får säga, vid denna olycka; men när jag fick se hennes stuga, märkte jag först, hvilken dålig hvilostad den är för så höga personer. Aldrig bar mitt nådiga herrskap sett någonting dylikt under bela sin lefnad och miste pu förnedra sig så djupt! Mitt gamla bjerta vill brista dervid.n Bekymra er icke deröfver, utan för oss dit, sade Constance, i det hon åter fattade sin fars arm. — Enkan mottog:dem med vanliga vördnadsbetygelser, samt förde dem tiil en liten dålig vindskammare, hvilken Constance, så mycket möjligt var, inredde till den utmattade grefvens beqvämlighet. Dammartin ville återvända till slottet, och bad om sin herres befallningar rörande de effekter han ännu gerna kunde vilja föra med sig på flykten. Ty vi komma väl ändå icke så snart igen,) tillade -han sorgligt. Du skall icke följa oss i eländet,, svarade grefven. När jag flyr, kan jag icke mera bålla några tjenare. Du är hvarkea fattig eller förskjuten af ditt fädernesland., Dammartin var liksom slagen af blixten. Nej, det är omöjligt! utbrast han; så talade ej min nådiga grefve. Jag är gammal och slö, men jag skall göra allt hvad jag kan för att blifva bemmastadd i det främmande landet. Betjening måste berr grefven i alla fall hafva; Bvarföre då förkjuta en trogen gubbe? Lön har jag fått mycket för mycket under min långa lefnad; jag begär nu ingenting videre, än litet tålamod med mig. Herr grefve, nådiga grefvinnal Om det icke skall bli min död, så låt mig följa med, vore det också bort till yttersta norden! Med en sakta böjning på hufvudet tryckte Constance hans hand; tala förmådde hon ej. Gubben bugade sig nästan mot golfvet; Constances förtroliga åtbörd tycktes mera oroa än glädja honom. Så snart ban lemnat rummet, var hennes första omsorg, att bereda sin fer ett läger, och hon hade den tillfredsställelsen, att emot midnatten se bonom djupt inslumrad, Hon sjelf va