Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 2

Källarmästaren — tillade Borgenstierns, — gaf Norrbacka för den qvällen på båten, hastade, alldeles utom sig af hänryckning, till Riga tillbaka, satte sin käpp i en vrå, hängde hatten på en spik och, till der församlade kunders högsta förvåning, slog sin knutna näfve i bordet och utbrast: Gustaf III, mine herrar, är, gud förbanne mig, den störste kung, som jorden hittills haft och troligen någonsin får! Herrarne ha väl hört omtalas) — utlät sig Armfelt — händelsen mellan salig kungen, mig och en fältväbel, hvars bekantskap vi gjorde vid en inöfning af Gustaf Wasa på operan, och hvilken fältväbel sedermera fick uppdraget att fånga prinsen af Nassau )? Och då sällskapet bejakat frågan, fortfor Armfelat: I Borgå 4789 stod konungen vid fönstret, blef varse fältväbeln på gatan och skickade löpareov ned, för att befalla honom komma upp. Fältväbeln ville först gå hem och kläda om sig; ty han gick nu, orakad och oborstad, i en fläckig och luggsliten syrtut; men kungen sade sig ej skola låtsa märka sådant, och kearlen måste genast träda in. Efter en nådig helsning och några ord i likgiltiga ämnen, frågade kungen: Nå, hvad göra officerarne nu för tiden? — Sin tjenst, Ers Mojt. — Ja, men jag menar på lediga stunder ? — Det vet jag icke; ty Ers Mai:t känner svalget i umgänge mellan officerare och en underoflicer., — Åh, icke så stort svalg heller mellan dem och dig, att du icke emellanåt får nalkas dem förtroligt! Kan du till exempel ej säga mig, om icke Anjalaförbundets uppmaning och Anckarsvärds skrift finnas att tillgå här b!and officerarne?v — Det vet jag icke, Ers Maj:t. — Du kan tiga, märker jag .... farväl min herre... Du har likväl min nåd. Förhållandet, mine herrar, var sådant, att fältväbelns kompagnichef hållit honom instängd flera dagar i sitt tält, för att göra afskrifter af; Anjslaförbundets och Anckarsvärds skrifter. Fältväbeln, som nu anade, att kungen fått veta det, kunde ej begripa huru, och her mer än en gång sedermera yttrat, att han grubblat på, om Gustaf III varit en vanlig menniska eller icke snarare ett andeväsen, som förmådde göra sig osynlig och allestädes närvarande. Efter hvilken kung, utom Gustaf III och hans morbror, Fredrik den Ende, har man ett sådant urval förträffliga skrifter? utbrast Oxenstierna. Urval? — afbröt Armfelt, med hetta — vackert urval! Ers excellens måste ursäkta min uppriktighet; men hvad salig kungens bref åtminstone till mig ansår, som blifvit intagna i dessa arbeten. vär jag lika förvånad som stött öfver det sätt, på hvilket man ptillatit siz att stympa dem och att tillintetgöra deras både behag, stil och känsla. Det finnes bref, af bvilsa 2:delar äro borttagna och mean låtit qvarstå sådant, som likväl syftar på just den för allmänheten okända delen af brefvet. Stilen Jider naturligt ,vis deraf och ofta till den grad, att fraserca blifvit plöjliga och obegripliga. Det bade varit bättre att nicke trycka dessa bref och i allmänhet intet af dem, pi afseende på hvilka det blef nödvändigt att stympa pinnehållet. Det är i synnerhet förfarandet med två bref, som grymt förtrutit mig. Hvarföre skulle man alls tala om det af d. 49 Aug. 1789, efter man behöt skona ep man, som för andra gången inledåt fåderneslandet i oberäkneliga olyckor? Och det an,dra sedan af Maj månad 4790, i hvilket kungen talar med mig ew min seger vid Pardakosky och der detta uttryck fögkommer: jag är bättre än kung, jag är er gode och ömme vän. Hvarföre utesluta denna sednare fras, som fullständigt målar hela Gustafs själ? Jag ärmar i tidningarna offentliggöra hvad jag tänker och hvad man bör tänka om dessa bref, och jag skall uppmana allmänheten att afbida ,den tidpunkt, då det blir tillåtet att göra bekant en stor konuvgs och en, hvad bjertats egenskaper avgår, ojemförlig menniskas sannskyldiga sätt att känna och att skrifva.n Måhändax — invände Adlerbeth — att afsigten med derna fest och af vår värd närmast uppfylles, om till ett annat tillfälle bänskjutss ämnen, som mindre röra våra känslor än uppröra våra lidelser? Af samma mening var Leapold. som med sin vanliga försonapde finhet förstod att gifva en gladare Irigtoing åt samtalsämnet. Det är känd sak — hviskade Rosenstein till SerIgel — att Armfelt var salig kungens aldra förtroligaste gunstling. Sådant förblindade likväl icke GuIstaf II:s omdöme rörande hans egenskaper, och kungen yttrade ej sällav: Då jag har något uppdrag att gifva, som jag icke vill skall blifva någon menniska bekant, vänder jag mig till Munck; men är det fråsa om någo!, som jag gerna ser att det omtalas och berömmes, då använder jag Armfelt ). Under dylika samtal fortsattes detia muntra, lifvail de leg till gryningen påföljde degen, då ingen af gästerpe hefanns i stånd att kunna gå hem, eller ens att på egen havd kunna begifva sig ped till vagnen. Flere, och bland åem den eljest utmärkt återhållsamme öfver-geremonimästaren von Hauswolff), måste :bokstafligen bäras till samt lyftas i och ur åkdovet. Gustafs skål! sjöngs och Gustafs skål! dracks först och sist, och intet enda glas tömdes, som ej syftade på den dyrkade konungen, eller på något föremål uni der hans skiftande lefrad. Detta var Gustaviadens sista uppträde, i hänpryckning för honom lik alla de öfriga.n ) Se författarens uppsats, med öfverskrift : Gustaf III I och fältväbelon, i Nordstjernan, en somling af Vit2l terhetsstycken och poömer, (Stockholm 4845). -)) Alla bär, såsom berättade vid Lagerbrings samqväm, upstagra avekdoter om Gusta? HI äro historiska. ss Macsta! TET hanämndes alltid af Hanewalffoch äfrige i