Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 2

na är den rörande minnesvården på en stor krigares graf. Vi inträda i den sista tredjedelen af detta stora lif. CARL JOHAN såsom Kronprins och Konung, men redan i den förra egenskapen öfvande Konungsliga pligter, är en tafla för sig, ej blott alltför stor för tecknaren af dessa drag, utan ännu för hvarje annan än en framtida tecknare. Det är en framtidstafla, både i det den kommer att framställa såsom gjordt, och i det den kommer att antyda såsom, med afsigt eller genom nödvändighet. underlåtet; och tiden skall förklara beggedera. Hvad vi se och beundra, är en ny politisk byggnad, grundlagd, och till sitt yttre äfven utförd, genom en samverkan af beslutsamhet, klokhet och upplyst kärlek för nationernas frihet och sjelfständighet: en stor politisk verksamhet, som tagit sin ståndpunkt emellan å ömse sidor motsatta passioner och fördomar, och åtminstone till em del dem besegrat; ty sådane inre segrar äro de svåraste, de som mest behöfva tiden till bundsförvandt, och räcka till äfven för mer än en åttioårig lefnads mödor. — Vi måste i vår framställcing blifva ännu kortare än förr, ehuru ämnet växer. Svårligen har någonsin en stark själ blifvit satt på ett hårdare prof, än det, hvarigenom CARL JOHAN bestämde sin och Sveriges politiska ställning, emot sina egna och till en stor del mot sitt folks äldre sympathier, och i strid med motsatta stora faror å alla håll. Vi äro långt ifrån att säga det Han kastat sig i dessa faror. De voro alltför verkliga, alltför bjudande att behöfva påkallas. Det var nödvändigheten, och ingenting annat, som föreskref honom hans plats. Derigerom att Han förstod att bedömma denna nödvändighet, har Han höjt sig öfver den; och personlig öfverlägsenhet, stödd på ett rent uppsåt, har aldrig med den inlåtit sig uti en ärorikare och lyckligare strid. Napoleon höll ej sitt löfte att lemna Kronprinsen sex månaders tid. Det var i början af October 4840, som CARL JOHAN lemnade Paris. Det var den 26. i samma månad, som Kejsaren gaf sin vrede luft e-. mot Svenska Ministern vid hans hof Baron Eagerbjelke. Hans ord: det finns icke mer någon neutralitet. Continental-systemet och krig med England, eller krig med mig! — bestämde redan å Napoleons sida Sveriges öde; liksom Kronprinsens förklaring i sin Konungs Statsråd, att Sveriges bestut borde fattas utan afseende på Hans enskildta förhållanden, redan innebär hela den uppoffring Han, såzom; Svensk, ansåg för sin pligt att göra. Allt, hvad som nu med förvånande hastighet följde — då, oaktadt den aftvungna krigsförkla:ingen, England ej ville något krig med Sverige: fordran af Svenska matroser för Franska flottan. — af Fransyska tulltariffen och Fransysk tullbevaknirg i Sverige — förslaget af en Nordisk confederation emellan Sverige, Danmark och Hertigdömet Warschau, i samma förhållande till Napoleon som det af honom stiftade Rhenförbundet, — Fransyska ministeres dictatoriska språk i Stockholm, — Pommerns borttagande, krigsfångenskapen af Svenska troppar och fangslandet af Svenska embetsmän, kaparekriget mot Svenska hamndeln; allt detta röjde tydligt nog både fordringarne och hämnden af den, som trodde sig kunna handla såsom en Herrskare mot en Vasall. — Det är ej vår afsigt att här än en gång öfvergå fältet af hvad man hos oss kallar 48492 års politik, i skygd e! hvars stora verkningar under en långvarig och lycklig fred, önskvingar och förmodanden sedermera haft tid nog att kämpa sina strider. Vi se tacksamt upp till dessa verkningar, vördande, näst Försynens råd, den store man, som genom dem försäkrat, hvad vi äge, ett lyckligt närvarande, och en framtid, som bero på de nationers anda, hvilkas förening genom Hans hjeltehand blifvit knuten. Denna framtid skall, vi förtrösta derpå, rättfärdiga och belöna allt hvad Han för oss lidit och vågat. Ej heller fördrista vi oss här, att mer än hänvisa på jättetaflan af Kej:ar Napoleons fall från höjden af sitt nära uppnådda mål. — ett fall, af CARE JOHAN förutsagdt med hans noggranna kännedom af en karakter, som mer än någon annan dödlig bar inom sig sjelf sitt eget öde. De nya förbindelser, hvilka CARL JOHAN, vägledd af denna profet ska blick, ingick: — Svenskarnas uppträdande än en gång i ett befrielsekrig på Tysklands jord, förenade under hans fältherre-ledning med talrika främmande härar: — de odödliga segrarne vid Gros:-Beeren, Din:ewitz, Leipzig; hvem vågar att i några drag beskrifva detta? — De händelser, som sedermera förde de främmande härarne öfver Frankrikes gränser, lågo icke inom området af CARL JOHANS önskningar. Vi åberopa oss de åsigter, hvilka ban meddelade sina bundsförvandter vid det märkliga mötet, som i Trachenberg, enligt Hans råd, bestämde gången af det ärorika fälttåget och ledde till den verldshistoriska segern vid Leipzig. Afven Napoleon önskade Han blo:t störta, såsom Europas Dictator, ej såsom Frarkiikes beherrskare; om hans välde någonsin hade kunnat förlikas med friheten och friden. — Den krat och klokhet, hvarmed Han, under så svåra förhållanden, vann för Sverige sitt mål uti freden i Kiel, förtjena lika mycket vår evärdeliga tacksamhet, som det sätt, hvarpå Hen fullbordade Norriges förenivg med Sverige under en spira, gör en evig heder åt känslan af nationernas rättigheter. Det var under skuggan af sådana lagrar, som Han I förljufvade sin åldrige, af honom med ömmaste sonliga vördnad omhuldade Konungs sista år och, efter hans död den 5 Februari 14848, uppsteg på den thron, som han prydt med Sveriges och Norriges förenade kronor. Lugnet borde bafva blifvit hans lott, under den lyckliga fred, som Han så ärofullt förvärvat och seI dermera så kraftfullt har skärmet: men blef det icke. —— rr RER AT