Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 2

glömmas. Vid Konung CARL JOHANS graf bör försöket ej vågas. Men sorgen och tacksamheten, om de ej teckna väl. äga dock rätt att för sin egen. skull höras; och det minne, hvars första kärleksfulla vård nu åt dem blifver anförtrodt, skall äfven i de enklaste drag blifva igenkänneligt. Sedan den aflidnes första ungdom och hans bedrifter intill den tid han kallades till svensk tronföljare blifvit genomgångne, tecknas den sednare perioden af hans lefnad på följande sätt: Den dygdige CARL Avcusr, kallad på trappsteget af Sverges thron, hade af döden blifvit bortryckt i styrkan af sina år, ifrån Fäderneslandets nylifvade förhoppningar. Eadast den, isom minnes detta ögonblick, kan, om än i en sveg bild, återkalla all den sorg, al den bestörtning och oro, som med detta slag sänktes i alla Svenska bröst. Han skall påminna sig den ovilkorliga riktningen af ett krigiskt folks blickar i denna pröfvande stund på en stor och ädel krigare. Ibland lysande namn, på hvilka tiden var rik, hade ett, — ett enda företrädesvis — kommit till Norden, som med bragdernas storhet i kriget förenade den mildare glansen af de dygder, som skänka och beskärma freden. Konung CarL XIII föreslog ech Svea Rikes Ständer på Riksdagen i Örebro valde, enhälligt den 214 Augusti år 1840 till Sverges Kronprins Prinsen af Ponte Corvo, såsom begåfvad — heter det i deras beslut — med de dygder och egenskaper, som gifva oss ett rättvist hopp, att under honom njuta en god styrelse och den lycka, som är frukten af en laglig, kraftfull och välgörande regering. Konungen adopterade honom till sin son. Bägge besluten öfversändes till Paris med Grevarne Robert Rosen och Gustaf Mörner, som medförde, den förre ett bref till Kejsar Napoleon, den sednare till Prinsen. Grefve Rosen återförde begges svar, Kejsarens samtycke och Prinsens emottagande af valet, Detta val var af Kejsaren bvarken utverkadt eller ens gynnadt. Han har sjelf erkänt detta, erkänt att valet för honom i mer än ett afseende ej var utan faror, och att det kostade honom en uppoffring att bifalla det. Napoleon gjorde denna uppoffring åt en princip. Ett folk hade kallat en hjelte till sin tbron. Det var genom folkets val, som han sjelf bar sin krona. Till Prinsen sade han: Ni blir ej lycklig. Svenskarne fordra mer, än en dödlig kan gifva dem. — Frikännelsen från den trohetsed, Prinsen svurit såsom Frankrikes Vasall och undersåte, dröjde; och Kejsaren förklarade slutligen, att, enligt ett serskildt beslut a! hans Statsråd, denna akt ej kunde utfärdas, innan Prinsen undertecknat en förbindelse, att aldrig mot Frankrike bära vapen. — CARL JOHAN svarade med liflighet: Det kan ej vara Eders Maj:t sjelf, som vill ålägga mig ett sådant vilkor. — Om Eders Maj:t fortfar att yrka det, så fordrar min pligt och min heder att jag genast afsäger mig det val, som Eders Maj: gillat och jag emottagit.o Napoleon, efter någon stund: tystnad, fästade på Prinsen en djup blick och sade: Nå väl, res! må våra öden uppfyllas! Kejsaren upprepade ännu en gång med högre röst dessa ord. — Han vände derefter talet på Continentalsystemet och Sverges skyldighet att underkasta sig det. Prinsen svarade: Jag känner ej ännu hvad som föregår i mitt nya fädernesland: jag anhåller att Eders Maj:t ville lemna mig någon tid, för att kunna sjelf dömma om Svenskarnas tankar och om Sveriges sanna intressen. — Huru lång tid behöfver npi? — Till Maj mänadn blef svaret. — Jag medger detta uppskof; men då förklaren eder — vän eller fiende! — Det var Kej: sar Napoleons sista ord till Sveriges Kronprins. Prinsen reste. Ifrån Cassel öfversände Han till Kopungen den försäkran, som Svenska Ständerna fordrat af honom, och hade dermed uppfyllt ett af de föreskrifna vilkoren för giltigheten af sitt val. I Helsingör uppfyllde Han det andra, och aflade inför Svea Rikes Arkebiskop, som der, tillika med Biskopen i Lund, var honom till mötes, sin trosbekännelse, såsom numera medlem af den Lutherskt-evangeliska kyrkan. Den 20 October 1810 betridde Han Svenska jorden i Helsingborg. Af de ord, som Han vid detta tillfälle yttrade, anföra vi följande; emedan de lika sannt som värdigt uttrycka Hans känsla i dette ögonblick, som bröt så många gamla, dyrbara band och ålade nya, så svåra pligter: — Det är ej bop: pet om en krona — sade Han — som kan ersätta mitt bjerta så ömma uppoffringar: jag skall ej finna någon annan ersättning än i mitt nya fäderneslands lycka. — Till Ständernas deputerade, som mötte honom vid Drottningholm, sade Han: Då jag satte foten på Sveriges jord, var jag redan fullkomlig Svensk. — Jag begynner i detta ögonblick ett nyt: lif, som jag helgar åt eder. — I sitt tal till de för samlade Ständerna yttrade Han: Jag har sett kri get på nära håll, jag känner alla dess plågoris: de finnes ingen eröfring, som kan trösta fäderneslande för sina söners blod, gjutet på en främmande jord — Freden är det enda ärofulla målet för en vis och upplyst regering. Det är ej vidden af en stats grän ser, som utgör dess styrka och dess sjelfständighet det är dess lagar, dess handel, dess industri och fram för allt dess nationalanda. Sverige, det är sannt Ihar lidit stora förluster; men Svenska namnets hede: bar ej lidit någon fläck. Underkastom oss Försynen beslut, och glömmom ej, att den lemnat oss en jord som är tillräcklig för vårt behof, och jern att försvar: 0838. — Vi införa dessa ord; emedan de äro en lef nad; emedan de uttrycka en lefnad, som ifrån dett: ögonblick i fyra och trettio år med orubbelig stånd jaktighet egnades åt samma mål; emedan de innehåll: löften, som blifvit uppfyllda, först genom verldshisto Triskt ärofulla vapen, och sedan gonom den längst: Ifred, som Svenska folket minnes, och hvars lycka — kanhända ej nog värderad, medan den åtnjutes — PES ENN BEDRE RN Ner su AE KO NRA NA ET RDS